jag börjar med att stoppa in
min favoritsten i munnen

jag suger på den i trängda
och ansträngande lägen
men också när jag blir
så glad
att jag kan göra
vad som helst

sen gör jag mig beredd

sträcker upp raka armar ovanför huvet
och pilar iväg
med små små snabba steg

högst två cm i taget
för att inte väcka
uppmärksamhet

jag tänker
bara den första kilometern
den går på en timme jämt

jag trummar på bra

jag tänker på krig och jordens undergång
och om gud tänker stoppa oss

jag tänker på att
det finns änglar
bara man öppnar sitt hjärta

ibland måste jag kissa under resan
då får jag be om hjälp
då armarna efter en kilometer
är helt fixerade
i sin strävan efter himmelsk kontakt

folk är verkligen hjälpsamma
när de ser en sån som jag
som verkar fallen
från skyarna
som ett mänsklig regn

en gång hade jag glömt kondomen
och urinerade den full

då blev det dålig dialog vill jag lova
med den som stannat till för att hjälpa till

du ser det nog framför dig

som en jättelik lårkaka i knävecket
innanför overallsbyxorna

om jag haft kortbyxor och samma sak hade hänt
hade spektaklet fungerat mer som pendyl

sånt kan man prata om
med vanliga ord

tycker du det här verkar märkligt ?

då skulle du sett vad som hände
när jag plötsligt
drogs upp till himlen igen
i armarna
som längtade så

här nere på jorden
är allt så förutsägbart
att jag snart inte orkar mer

det är kanske därför
jag gör så här

blir liksom som en annan
ibland
när jag springer

för jag är så lycklig
då

jag är lycklig
nu

jag har fått kontakt
av andra graden

och försöker beskriva det
på ett nytt sätt

men jag kan inte

allt struktureras
allt blir kaos

jag vill bara springa
som en idiot
med en sten i munnen

en lagom tung sten
en annans sten
en annans tunga

med nya ord