hör inte längre dina hasande toffelsteg
ditt fnysande skratt från tv-soffan
dina snarkningar
och dina förvissningar om att jag har käkat och vet när jag börjar och kanske till och med vilken tid jag kommer hem imorgon
eller dina skånska svordomar

ser dig inte stryka dina fjuniga grå hårtestar slätt mot huvud
eller peta bland vindruvorna i skålen
bli förbannad för att mobilen har för små knappar och
lägga dig tillrätta i soffan med handen under kudden
ser dig inte kika fram på andra sidan min sovrumsdörr för att fråga om du ska köpa mer té till mig

har slutat bli orolig för att du aldrig kommer hem
men inte slutat undra när
har slutat fundera över vad du vill ha till middag
men inte varför jag bara ska duka till en
tänker inte på vad du gör just nu längre
men får hindra mig från att ringa och säga att jag inte kommer hem
oroar mig inte för om du har snubblat, hittar hem, druckit för många öl eller
bara inte orkar mer
räknar inte dagarna sen du duschade eller tvättade kalsongerna
men hur många gånger jag faktiskt sa att jag älskar dig
(och hur många gånger du sa det tillbaka)

har vikit ihop dina rena skjortor och lagt dem i prydliga högar
men kan för mitt liv inte komma på vilken du har på dig
vilken de kommer att ta av dig
innan de lägger dig till vila