min man var ofta stygg, han hade små krutdurkar i sina kappfickor och en svidande svansad piska att förlösa mitt kött med, ofta fann jag honom bakom min rygg, påträngande nära och en aning svartsjuk i kanterna serverade han sanningar som jag tålde att höra
det var i alla fall vad han sa varje gång han behövde vårdas och omhuldas i dagar, för mig blev den här tiden en taskig merit, inget jag skriver i mitt cv, inget jag pratar om på stan eller över en kopp kaffe med någon lustig väninna

med tiden tystnade mitt gap, jag gapade mest och log
log så att musklerna har stelnat, som fyllda av botox och skräp ur gamla herrtidningar han slog över mina skinkor när han var kåt och jag inte ville ställa upp på att vara hans lyckligaste hora
de dagarna då han blev riden av andra var de dagar då jag andades in och hoppades på mirakel och lustiga trudelutter i julklap

det lustiga är att jag i julas önskade att han var död, men jag kunde inte hitta honom. så jag är nöjd ändå och har börjat andas ut så småningom