jag förstår varför det omåttliga blir kvar, det som stannar. det måttliga lever sitt liv de dagar alla skrattar. jag finns inte där. fast jag vet ni tror ni ser mig. jag stannar där vidden breder över det rosa och där natten aldrig tar vid annat än som en smekning över kindbenet. jag tror det har ett bättre namn. du lär mig. allteftersom. men, det är när jag måste stå ut med mig. bara med mig. och fast det kletar över bröstet och stänger mig ute och inne och tar över mina ögons skrattrynkor och den fina linjen i mungipan så vet jag att det onda går över. jag vet det nu.