men vem i hela världen tror du att du är. tänk dig för. tänk två. gånger om och jag stannar på torget, köper tulpaner i färger och jag ler hela vägen fram till din dörr.

det finns en gråt där du inte ser, fast jag vet du vet min sorg, du vet min vånda, du skyddar och stärker och håller och färgar dagen grön. färgar dagen grön i vågor som slår mot axen uppe vid strandkanten och i samma stund ser jag ytan och den förfaller alldeles platt, platt som jorden. platt som en pannkaka i vilsenhet och jag vet att jag är den generation som anses skadad fast jag tycker inte just att det drabbade mig. det var värre med min syster tror jag. men det är inget jag med bestämdhet vet. det är inte mycket man med bestämdhet kan säga att man vet. men när man torkar tåren i handen som ernst-hugo gör i köttet så finns det en vackerhet i det och kanske är den optimala njutningen där. i förnedringen av sig själv, i utelämnandet, i rädslan. där man kan orgasmera med en annan mänska.