Det linjära möter rörelsen i nedåtgående, bänder av mot förlamning, en förnimmelse av kroppslöshet, tänjer gränsen mot tystnaden. Tystnaden som till slut blir outhärdlig. Som ett grottdjur ryter den emot logiken, mot tanken, om.

Jag stillar mig och ser för mitt inre en förgänglig, undflyende punkt väldigt nära origo.

Soliga dagar sammanblandas med vätan av daggen mot de vita fjunen på underarmen, jag sitter i kylan och betraktar varje liten rörelse som armen ger ifrån sig när handen darrar, min son behöver börja raka sig tänker jag och inser att tiden inte stått stilla ändå.

Så börjar jag sakta att utforska min egen röst, vrider på händerna som för att se om de ännu kan tälja en visselpipa ur sälgen,

sluter ansiktet mot vårsolen som vänder i isen –

Det linjära följer rörelsen i uppåtgående, strömmar i vridmomentet, en tanke växer ur tystnaden viskande lätt mot skramlet och sången i gläntan långt bort.

Tummar förstrött fingrarna mot handryggen, tiger och sänker blicken, kupar försiktigt händerna om varandra och bildar en håla och sätter munnen mot tumknogarna, låter luft fylla handrummet och ljuder som en sällsynt skygg fågel. Detta kan jag fortfarande.