I världsorkestern jag spelade harpa som liknade ett hjul.
Dess ekrar var spänd till bristningsgräns .
Toner hördes, hårda som is ,
dirigenten, yttre vackert, men ändå ful.

Vi spelade stycke på stycke , efter hans takt .
Med blixtrande blick och pinnen i hand.
En förförande tjusning , låg i hans makt.

Jag såg mej omkring i denna jättesal.
Bekant och okänd, för mej där var.
Namnet på stycket , var oro jäkt och kval.

Det notblad jag fått ,tycktes ej ha något slut?
En tanke och undran kom ?
Varför ökar han takten för varje minut?

Sakta och stilla , jag drog mej tillbaks.
Då skrek dirigenten gällt!
Du måste följa med massan, och vara tillags


Men någon talade till mitt inre den gång.
Osynlig men förde mej fram.
En stilla frid i en urgammal sång.
Han som söker bortsprungna lamm.

Många år har gått sedan den dagen .
När jag såg hans kärleksmakt.
Många stormar , har jag kämpat igenom.
Men förtröstat på vad Han sagt.

Dirigenten än, viskar ofta .
Sin taktpinne nu utbytt.
Nu leende förklädd i yllekofta.
Tänk allt du missat ,i dagar som flytt


Mitt svar, till denna taktiska dirigent.
Låter sant på sätt ,och vis
Men nu i mitt hjärta , en konungslig regent.
Som hjälper , och hem till paradis.

Så därför vill jag tacka nej .Hur än det blänker så.
Allt jordiskt , du vill ge till mej ,
Om Gud vill , jag får ändå!