värdigheten bryter mina armar bakåt till dess jag böjer, som nacken där den nyss blev kysst. men hur upprätthåller man genom en dåres solroshjärta och hur säger man att –

så lätt som en fjäder byter riktning för vind, så tungt ligger stenar som talar mitt språk, så lojt vrider tiden sig ur sitt skal och färgar min död och återfödelse röd.
jag beställer en whiskey på klipporna och vet att jag inte kan luta mig mot, kanske barflickan vill. hon ser snäll ut, som någon man kan lägga knäna mot och vagga en stund.
låta vattnet rinna och stilla se hur det virvlar vid brofästet. ber om mer - och får ännu ett glas, nu utan is.

slöjfenor dansar i guld där skålen fylls på med färskt vatten.