Där en fot krafsar i en hög med löv som mötte krispigheten i tidig morgontimme, en fot på en svagt upplyst gångstig precis innan kvarteret vaknat. Det går att begripa hur det röda sprider sig längs bladtrådarna och det går att begripa att det var dags för träden att släppa taget om sommarens grönska, det går nog till och med att begripa hur högen får blandas med jorden och gå i evig vintervila. Det svåra är att förstå hur grenarna åter ska fyllas av liv när solen dröjer sig kvar allt längre om dagarna.

Jag är böjd att förneka sanningen och jag är böjd att erkänna bitterheten och jag är böjd att vilja tro på högre makter. Det jag dock aldrig varken vill eller kan springa förbi är den riktning i levandet som vill mig väl och mjukar mitt anlete. Den riktning som precis har tagit sig en lågmäld men bestämd ton och vet när förnuft och känsla delar det smalaste av segment.

Det är långt mellan lycka och leda.