stilla vilade jag; där i glesheten
en stund

lade
kronbladen ett för ett

[kanske för att torka, kanske för ett minne]

så som
så sluter jag mig aldrig mer
låter avstånden tala

[ råbockens skall vrider sig förbi vattnet och tallheden. kanske var det för salig brors skull. den jag aldrig skulle känna. jag känner dig. i hemlighet låter jag vansinnet växa och jag ser hur det gröna färgar brunjorden i slingriga revor. jag känner dig ännu. ]

jag kan le nu