Röken stack honom i ögonen. Men han kunde inte låta bli att följa efter ut på balkongen, han ville inte vara ensam i lägenheten, inte ens för de sju minuterna eller hur lång tid det nu tog att röka en cigarett. Smuttandes på sitt vin och lite lätt petande i luggen började han mening efter mening. För en utomstående var det omöjligt att förstå sammanhanget.

Robin skakade bara på huvudet åt honom, men han visste att han var förstådd, trots den låtsade nonchalansen. Så här höll de på. Ett spel han för länge sedan tröttnat på. Men ändå stod han kvar. Fan då. Han stod ju kvar där, följde efter som en hund, två steg bakom. Han som hade lovat sig att aldrig bli en sådan efterhängsen, han ville ju ha sitt eget liv också, även i tvåsamheten. Det var inte så, han var uppslukad och besatt av bekräftelse och kärlek. Svarade inte Robin på hans meddelanden blev han som en äggsjuk höna. Vankade av och an och kollade telefonen var tredje minut, trots att han visste att han inte fått något svar. Ibland undrade han om det var för att testa hans gräns som Robin gjorde så. Han ville inte tro det, men de känslor han hade till dess han fått svar växlade mellan ängslan, ilska, ledsenhet, hopp och förtvivlan. I olika dignitet såklart, beroende vad han gjorde för tillfället och var han var, när han var på sina hemmastigar från ungdomen var han aldrig så. Varje gång han gav efter för ängslan och skickade fler meddelanden så rev han små remsor av deras kärlek. Remsor som inte alltid gick att fästa igen. Åtminstone kände han att det alltid var hans fel även om han logiskt visste att det alltid krävs två för en tango.

Röken stack honom i näsan. Robin fimpade och skakade på huvudet och gick in. Fan.

Han tog på sig jackan och gick ut. Han bara gick. Inte ens när han sett en död kropp kände han sig viktig. Illamåendet trängde sig på när han tänkte på det han sett.

*

På Hotellet är det glest mellan gästerna. Han sätter sig i baren och beställer en whiskey, på klipporna. Bartendern ser vänlig ut, kanske vill han. Kanske är han en sån man kan luta sig mot och bli lyssnad på.

Järven såg honom i ögonen och nu visste han att det var oåterkalleligt.