Redan medlem?
Logga in
Famnar Juanita.
I enskildhet. Under handflatan styvnar bröstvårtan. Jag känner dess rosa färg mörkna. Åtrå. Som gryr den utan att vara önskad. Gnyr. Längs armhålor och hals. Kraftspel i muskler – längs lår – över stjärt – kring käkbenet. I angelägenhet. Mellanrum grävde ur ett självförakt. Krafsade på hopp. Du. Döden kom nära. Jag måste dö för att kunna leva. Dra ut stålet kvinna. Juanita. I en vinter där den blå timmen tar över rummet. Om det är modigt, om det är acceptans, om det är uthållighet. Att falla. I hoppfullhet.
Prosa
av
kerstin skriver
Läst 277 gånger och applåderad av 7 personer Publicerad 2014-01-31 09:26
|
Nästa text
Föregående kerstin skriver |