Isabelle är hennes namn, inte den vackra med klarblå ögon från Serbien, systern från Rio de Janeiro. De pratar snabbt och till synes irriterat, jag har lärt mig att det inte behöver vara så. Hon som slår sig ner i bistron senare, väljer bordet där jag sitter, det finns många lediga platser. Hon är söt. Kanske heter hon Sofia.

Du möter min blick i alla de män jag finner intressanta. Min oduglighet speglas i dem och jag slår snabbt ner min. Inga fler förnedrande nederlag, där slagfälten hade sina segrare korade innan striden börjat. Så begriper jag till sist att jag aldrig hade en sportsmössa. Du var inte där. Jag var inte heller där, allt jag trodde att jag hade och var, det fanns i min framtid. Jag är inte där. Än.

En sommar bort och det synliga träder fram i den resa.

Står ensam nu. Gråten bär jag med mig, den kommer jag inte undan.