Som gallan genom strupen. Det finns inget kvar. Det förstår inte kroppen. Hulkar igen. Tårarna tränger sig på av matthet. Snälla låt det bara ta slut. Det onda. Det finns ingen ork mer att gå hela vägen om igen, den vägen från första rutan dit – jag ska inte säga att jag kastades, det är en passiv form, jag lät mig slunga mig tillbaka, kanske för hoppfullhetens röst innan som jag naivt lyssnade på – där jag nu befinner mig igen.

I det gröna duggregnet stannar jag och låter andra sinnen fylla min libido, jag blir kåt av regn och att sitta stilla och ta emot är ljuvligt. Det våtvarma drar sina stråk över min kind, det finns ingen längtan att torka ansiktet med handflatorna. Jag sitter alldeles still och låter de andra sinnena fylla mig.

Att befinna sig i edan efter forsen har jag nu fått ett namn på, mah, tomhet, mellanrum, i väntan tänker jag. Där emellan kraft och sinnlighet, efter vulkanens eruption, innan svallvågorna. Stiltje. Kan jag vara där så blir jag fri. Kräver jag det av dig så måste jag klara det själv.

Du är här, där jag är. Jag är där, där du är. Och aldrig var vi längre från.

I drömmen blir jag du och säger ja till livet, i sanning blir du jag och säger ja till livet. Jag orkar inte kräkas mer, min kräva är tom.