Dom hade skövlat skogen där vid tjärnen
och det gjorde förvånansvärt ont inom mig.
Luften gick ur mig och det var nästan
så en tår föll över min kind.
Det vackra och fria hade än en gång förlorat.
Kvar fanns bara traktorspår, smutsvattenhålor
och gytter av ris och bråte.
Jag ville gå ut i världen och skrika ut min
förtvivlan, men livet kommer ju åter.
Och jag orkar själv inte granska varje köp
och varje steg jag tar, och jag orkar inte,
inte än i alla fall att leva helt i periferin.
Så mycket jag måste lära mig då
av den nu förlorade kunskapen,
som vi haft sen stenålderns dagar.
Men det är väl ingen idé att betvivla för mycket
att världsalltet är vad det borde vara?
Man får försöka leva i nuet och vara
lycklig som den spirande blomman
som gräsklipparen snart ska strimla.