staden vet inte vad den saknar, där har aldrig fyllt en måne över oöverskådlig mark av obebyggelse, av oerövrat vilt växande,

i samma stund daggen faller över gräset som luktar vanilj, vet den som saknar hur ljuvligt det doftar

vi kan aldrig rädda varandra från sorgen, den kommer med möten, de som närmar sig kärnan och fyller kroppen inifrån och ut

det kommer aldrig undan, det vill stanna, det låter sig inte kuvas, inte böjas eller mildras,

som söker som finner som stannar som skönjer blad för blad bland trädens ståtliga resande mot skyn och i kronan

och i kronan vill där finna nådens vagga

så lindar det band runt bleka handleder och stämmer mjukt upp den röst att följa, den stämma som är sann

det kommer finna ro, det är något som måste tros