Så, är han själv, ostadig och främmande. I triangeln mellan Norrlandsgatan och Birger Jarlsgatan ligger ett ställe där man serverar dryck och kanske lättare mat, Italiano, han har åkt förbi många gånger, nästan dagligen periodvis trots att busskortet ligger i plånboken. Det är något visst med restaurangen, eller puben kanske, där sitter människor i samtal utanför, vid de nätta borden på trottoaren vid övergångstället, delar på en flaska vin efter jobbet, inne sitter ofta någon och läser eller fäller upp sin laptop, kanske för att visa bästa väninnan något intressant. Han vill vara en av dem. En av dem som läppjar dagen. Han stannar aldrig blicken mer än några sekunder, trafiken måste rulla på annars hörs ilskna signalhorn eller syns hyttande nävar eller himlande ögon. En lång kvinna med ljust lite vågigt hår sitter vid ett av borden, hennes klänning är somrig och hon sitter helt still utan någon som helst yttre aktivitet, med armarna löst längs sidorna.

Idag är det första gången på mer än tjugo år han är själv. Han hör inte längre samman.

Kvinnan på serveringen lyfter blicken mot honom och ler avväpnande, hon är vacker.