efter självföraktet kom ödmjukheten in i livet. det jag inte trodde skulle komma åter. det fanns inget annat än sorg i vreden, den behövde bara spillas ut över elden. det fanns inget annat. glöden sprakar varm där solen lägger sig i halsgropen. ett fält där förlåtelsen ligger söt, likt det te du serverar i ett tunt glas med sirkligt mönster graverat som små isrosor. det är där jag förstår. det är där jag står. det är där jag gråter. tillåter. mig röras. igen. jag vet att om jag inte hade vågat hade jag inte vunnit självkänslan åter. jag säger inte att du gav mig den, jag säger bara att du visade mig att det jag trodde om mig inte var sant. genom dig.

plockar några barr ur håret. nu kan du komma november, jag fruktar dig inte. jag vet jag tar mig genom. kanske dansar jag.