Dina åratal har räknat sina ringar;

stängt locket till samtal

Kistan är nu

och sången lyfter mot kyrkans innertak

några små spadtag jord

tätt intill blomstren ordnade till ditt minne

i våra händer vilar rosorna

som låter fingrarna färdas fram och åter som längs ett pärlband över stjälkarna

några korn av ditt liv

upplästa ögonblick

mot kistans medelpunkt

sång invid

vår bottenlösa sorg

Det är nu tårarnas sälta koncentreras

och förtvivlans gråt svämmar över alla bräddar

halvt dold bakom blinkande ögon

och redan våta näsdukar

och saknaden rister

allt närmare

när vi sjunger din sång

Församlingen reser sig,

lägger sina rosor vid din bädd;

en efter en

till avsked

de djupröda blommorna ännu kvar i våra händer

de tonade rutorna på bilen som för dig vidare

på den sista färden

avsked vid din grav

Vid Norra Kyrkogården finner du slutligen din ro

© Birgitta Wäppling, 16 september 2014