Stormhatt vankelpottor, kravatter i grälla färger. Sand i strumporna och det blåa nagellacket. Ja jävlar i mitt ökenråttsliv hur det gnager på benen nu. – valen

Att vänta ut är tröst, löst frågar jag om jag behövs, inte när som förr. Hon har en annan nu, så som det ska vara och han är lös, gjord från min livmoder sedan länge. Jag blöder inte längre.

Han ligger som en räls över mina syllar och du är trallen jag kravlar mig upp på när sanden rinner genom vallen och gör mig fri. Mina tillkortakommanden lägger jag aldrig mera i någons knä. Mina föreställningar om hur en kvinna ska vara lägger jag aldrig mera i mitt knä. Mina ansträngningar om att vara bra och duktig för att bli omtyckt lägger jag i den rinnande sanden. Jag hoppas att ingen bygger sandslott.

Plockar på den fina hatten som jag knappt vågat vara mig i, sätter den på huvudet och gör mig fransk, marockansk och same. En same för mig. – valen

, jag gör är mina nu.