Med darrande händer vänder hon blad
Med ett inre som skälver lyfter hon blicken
Mörkret sänker sig över trädtopparna och kramar ur de sista glimtarna av ljus som envist har lyst igenom den tätbeklädda skogen
Tankarna snurrar i takt med vinden som sliter i hennes hår
Spökena slingrar sig in
Tvingar sig på
Livnär sig på den ynkliga självkänsla som triggar det självdestruktiva tåget
Den återkommande resan som tär på lyckan
Lyckan hon så sällan får känna
Då spökena har sitt grepp
Ett grepp som stryper den riktiga verkligheten
Verkligheten där hon kan få finnas och leva