min syren är född i norrbotten, den bidar sin tid. liksom jag. inte gör den sig till och inte tror den sig märkvärdig, inte avundas den andra i deras tidiga blomning och inte har den brått. den bidar sin tid. liksom jag. glittrar i sina färger när fokus har förflyttats.

och när Cash och Dylan duetterar fattar jag att det vackra kommer när tiden är mogen.

[ lyssna gärna på ‘Girl from the North Country’ spotify:track:7e2slxLEcaof91dBWxcEgi ]

jag gråter. i delar förstår jag mig själv. ibland har jag modet att sätta upp en spegel. det är då jag kan omformulera berättelsen om mig själv. det är inte lätt, det går inte fort. det rätta kommer fel tid och jag är för långsam för att förstå. det skadar mig. det skadar dig.

nu ser jag att den sanna kärleken som Johnny och Bob sjunger om fanns i den biosalong jag en gång kysste en kärleks fotspår i när vi tittade på vårt års film. och den fanns där på stockholms marathon redan nittonhundranittiotre när vi visade vår kärlek offentligt, den fanns i en nordafrikansk bergsman i Budapest, den fanns i en svart amazon i pausen på Folkets Hus styrdans, den fanns i den nasare som reste över norrland och aldrig tog alkohol före klockan slagit tolv, den fanns i den pojke som senare vann robinson som en man och den fanns i sockerConny som dansade som en gud och tog sin fika från traktorkörningen när jag hade paus på mitt skift.

den finns nu gömd i mig och jag vet inte när jag kommer att våga den igen.

snart ska jag njuta doften av den lila blomning. kanske får du njuta den med mig.