Lusten väger mot väggen
svett, hetta och sötma i vårluft 
ute blommar häggen
blandas med yrsel och oförnuft

så många, rent otaliga ursäkter
kärlekens medberoende
en önskan blundar för defekter
detta blåögda förtroende

han är så snäll nykter
kan och vill inte lämna
fastnar i undanflykter
utan, skulle hon sannolikt rämna

en kärlekskarusell
som en berg och dalbana
åker på en smäll
i sitt månbelysta melodrama

stirrar tomt, märkbart skakad
nagelfar egna fel
men nu är hon rannsakad
skulden; hennes till största del

vet såklart inte sitt rätta värde
efter svåra tider av förtryck
och med sorg i sitt mellangärde
sväljer hon kärlekens giftdryck