den här hösten har jag andats tungt
jag tror att jag håller på att gå sönder
jag känner igen mig i gamla mönster.

känner hur själen gråter sig till sömns och
längtar efter att någonting nytt ska passera
och att det ska bli nya färger häromkring.

det känns som att en vägg rasar över mig
när klockan ringer varje morgon
och jag andas hastigt men tungt
som om hela livet fanns i varje inandning

allt som jag har paketerat och skickat iväg
kommer tillbaka som ett brev på posten
och allt fallerar och öppnas
över mig på en och samma gång.
det börjar med något och sedan faller
det i ett mönster som dominobrickor.

och jag behövde någon som
bara låg över och i mig för en stund
för det är där jag varit de senaste åren
och det är där jag ändå känner mig trygg
även om jag inte känner honom
han som är ovanpå och i mig
men han är säkert snäll.

men hjärtat trasar lite sönder den här hösten
för jag längtar efter att somna på ett bröst
vars hjärtslag jag känner igen.
någonting som känns tryggt.
någonting jag inte behöver vara rädd
för att om det går ut genom dörren
att nästa hjärtslag jag hör
är någon annans.

jag hör hur själen gråter sig till sömns
och jag viker mig dubbel
som att kväva gråten
så jag inte hör

men jag kommer inte ifrån att
hela mitt inre gråter
och jag andas lite tyngre
och känner in livet
för att ge lite ny energi

men det är en trött själ
som lyssnat på tillräckligt många hjärtslag
att vi glömt hur mitt låter.