Det drar ihop sig. Skinnet, strupen, tiden.

Blanka ögon när han säger vad du är. Som en sanning. Inte din.

Där vinnaren lämnar utan ånger. De andra går med vinden i ansiktet och hoppet hand i hand. Jag kan inte säga att kategorierna endast är de två. Liksom mina ögon lämnas tolkningarna i flera nyanser av grågrönt.

En gräns är överskriden – irreversibelt. Det hände inte nu. Det fanns inget avgörande ögonblink. Jag önskar ibland att det gjorde det.

November lägger sig bakom. Att säga att det kommer en ny vår står både för hån och tillit. Jag ska bada i sjön flera gånger nästa sommar. Med eller utan mina röda stövlar.

Jag har slutat räkna dagar. Idag är nummer förtiotvå. Inte för att jag räknar.