Är ljus. Där står käglorna på rad. Jag faller. Jag faller. Och jag faller. Så lärde jag mig tystnad. Jag lärde mig ovisshet. Jag lärde mig storm och total oresonlighet. Så lärde jag mig väntan. Ensamhet och slutligen sorg. Och när jag ånyo faller faller jag djupare än någonsin. Allt är glömt. Och jag lär mig sårbarhet.

Varbarheten vandrar genom vener, närbarheten ger öppna sår. Inget är jag utan. Allt lever jag.

Är storm. Du vacklar redan på första raden. Vrider läppen likt en fjäder som byter riktning i vind. Du lämnar en eftersmak av ofullständighet. Du förstår inte vad jag är.

Är jord. Varm ljummen mild. Min röst är mjuk. Speciell. Och där saknas ingen distorsion. Vi vaknar i dig.