Gårdagen balanserar på en fin tråd över till morgondagen. Dagens dag känns förspilld. Jag kan inte ta emot omsorgen nu. Den är förbrukad. I alla gårdagar. Låt mig balansera vidare.

Finns där en ny omsorg. Kan jag tillåta mig, kan jag vänta in den, kan jag förstå att jag är skadad av icke-omsorg. Och att det är därför du får lida mina tårar.

Släpp taget älskade, låt dig sköljas av kärlek, sprid dina vingar. Lyft från den plats du är. Se, hur skön jorden är från ovan, hur salt ett vatten kan vara, hur vacker en mans kropp i ditt kök är på morgonen.

Vrid min måne varv efter varv, lägg den i silver, fånga Jupiter där det går och för all del låt honom förstå att du är. Du.

Man kan springa ett månvarv, eller en dag, komma dit man helst önskar. Jag önskar. Och är då sanningen närmare gud än förut. Eller är det en chimär. Lycka är till för att delas. Jag delar.

Jag vet att det finns en allsmäktig förlåtelse. Jag är inte ens nära.

Låt mig balansera. Det som ligger under både skrämmer och lockar. Jag vet vad jag gör och har aldrig varit närmare.