det tar tid vet du

år, kanske

elden slocknar aldrig

dimman fortsätter sitt arvegods

och sveper genom tegarna oslagna,

som en farstukvist fylld av barnaskor

vem vågar städa undan de fotstegen

lyktorna som byttes mot elanslutna lågenergilampor

de kan aldrig lysa                                           älvljus

konturerna är avvanda, flämtande sken är minnesarkiverade

jag minns ett ansikte, dolt i skuggor

jag läste ditt leende i konturerna av allt svärtande

jag hade sot på mina fingrar

men, det var då

nu hänger inga dimmor, barna har flyttat ut

jag har tappat fingertopparnas känslighet

Det tar tid, vet du

att vänja sig vid åldrandet

minns ekon men har så svårt med konturerna

                                 jag minns

de som sorgset gick och de som blev kvar

annat än borta

avvand, som ett koltbarn

tvekande, inför skeden

men i hjärtat, kära,

i hjärtat.