Det som finns inuti är skört och litet,

Talar med det minstaste ord

Kanske är det så mycket mindre än någon någonsin

förstod.

Kanske det växte av de sköraste frön

vars gödning gått alldeles förlorat,

Av missväxt och torka, av misshandel svår

Tills dess att dens obetydlighet blivit sorgligt förstorad.

Min var den åkern som försummats svårt,

Knappt röjts från tistelns rot,

Knäböjd och sargad hukade jag där,

Ändock gav jag levnadens blot.

Ty jag har sett en strimma av ljus

vars värde höjde mitt,

Det är att i glädje sjunga den ton

Som får skapelsen att färdas fritt.

Rak är jag nu, och av tisteldun

Har jag vävt levnadsväven.

Ett liv är ej blott strävan och käpp,

Utan också kärlek, röd och förlägen.