Jag letade i andra. Vände min nyfikenhet utåt. Klev med stort intresse in hos de som öppnade dörren. Bakom fanns en spegelsal liknande min där ensamheten ekade. Tänkte att det måste finnas något mer unikt än dessa massproducerade mardrömmar. Varför lämnas vi så? Hur står de andra ut?

Besviken letade jag i böcker. Dammsög hela bibliotek i jakten på en mening. Mening mellan raderna. Sånt som ses som en parantes. Men fann mest slitna fraser. Trallig feelgood, har du läst en har du läst alla. Jag sökte feelbad. Min vän menade att jag var mallig. Intellektuellt förmer på något vis.

Nedslagen gjorde jag slag i saken, och föll ut ur kontexten, föll förbi min identitet in i en fiktiv levnadsteckning. Ett farligt experiment. Konsten att förlora allt för att finna sig själv. Förlora barn, hem, vänner, allt förstånd, all respekt, egen och andras. Det som återstår är frustration. Detta trängda djur som inte går att koppla, sliter sig åt alla håll, måste sövas, bedövas.

Ändå tills Orons bok föll lugnande i min famn.

Jag sökte det odefinierade i klartext. Förblindad av påtagligt stod mina inre försvar i givakt. Så går de på patrull i flyktigt element bland chiffer och fragment.

Det är smuts och guldkorn. Ett arkeologiskt och tidskrävande arbete att gräva fram ett skelett. Intakt är bara att glömma, men lyckan när det har mitt dna.