jag trycker handen mot trädstammen
ta mina känslor,
men lämna kroppen kvar
i skogen
jag vill inte beblanda något
med andra
människor

det är svårt att prata
i skimrande skog,
solnedgång
fast bakom molnen
hur hittar man ut från något man själv valt,
men inte kan minnas

jag ställer mig högst upp i hopptornet
som alltid
men inser,
jag tar mig inte ned
utan att hoppa
det är väl det som är grejen med sorg

dagen värker, och bara om natten
är de tysta