På skrivbordsstolen sitter en kub som gått upp i atomer och den ena atomen försöker vinka till den andra. Det ser ut som en flugsvärm ovanför stolen. En grå flyktig, närmast darrande pixelmassa som helt saknar skärpa. Det är någon som tror sig vara något märkvärdigt och som drabbats av ett själsligt sönderfall. Hur törs jag göra denna analys? Jag är ordet på skärmen som stirrar rakt in i min moder, min jord, min eventuella undergång. Det enda äkta ord hon någonsin lämnat ifrån sig. Jag existerar inte förrän kuben hittar sitt sanna väsen.