jag drömde ofta som liten
om en orientalisk värld

rosor på dignande bord
blommande apelsinträd

trummor och luta
smäktande solodans

men jag visste inte alls
hur jag skulle gå
genom snårigheterna

jag ville helst gå på lina
över motgångar
och prövningar

men oförmågan till balans
fick mitt liv att skälva

ung som jag var
ville jag bara se fan
i stormens öga

lät regnet piska
ryggen trasig
och kylan vinna mitt hjärta

innan ångesten tog tag
och drev mig
till att ändra taktik

i senaste laget
kämpade jag

timme för timme
klarnade mig

klara mig själv
under dagen
och natten
blev min nya vision

dela mitt liv
med kivande lekande barn
och så småningom också
med en filosofisk man
låg till slut inom
möjligheternas ram

ett vanligt vackert
vänligt vardagsliv
blev för mig
att skapa
och jag är tacksam
!