Jag bär intighet intill hjärtat
Sitter som ett skal, ett havande hus
Håller armarna runt, kramar mig själv
Men det är försent
Mina tomrum växte sig så stora
Utan uppsikt under hösten
Som universums expansion
Så långt ifrån
Bara mörk materia
Eller avståndet i en atom
Och nånstans i navelhöjd
Kärnan av bortvänd kärlek
Tung som bly
Och det finns inga dagen efter piller
När tomheten väl flyttat in
Sjunker temperaturen
Ledningar och rör fryser
Inget rör en längre
Hela huset stänger ner
Släpper inte in någon
Fönsterfrost håller andra på avstånd