Sorgen var så stor
jag orkade inte bära den själv
så jag engagerade en hel
teater ensemble
var akt som skör kristall
men publik och kritiker
och de andra
som plankat in på föreställningen
förstod sällan innebörden
av aktsamhet

frustrationen blev så stor
de var så förutsägbara
jag kunde dem ju utantill
rollerna och vad som spelade roll
men jag var förlorad
vem som helst kunde kliva in
och spela ut mig
efter behov och baktanke
inget spelade något roll längre

valuta för pengarna
klart man vill se en scen

jag klädde av dem en efter en
återspeglingen var kristallklar
man sa att jag var
oförutsägbar