Män som slår
från mina händer jag tvår
konsekvenserna för kvinnan är svår
hon alltid fruktansvärt illa mår
ibland hamnar hon på en bår
men för det mesta döljer han sina spår
slår där ögonens syn inte når
river oftast i kvinnans hår
det lämnar ju inga blodspår,
men när djävulen sedan sinnet rår
kan det bli ett och annat brännsår,
där ärren för alltid består.
När vettet har gått ut han inget annat förmår
än att i blodpölen lämna sina fotspår.

När han vaknat upp, han sina händer tvår,
och klämmer fram en och annan tår,
en liten stund han ett dåligt samvete får
men det ganska snabbt över går.
Sedan han ännu fler övergrepp begår
ja dessa i långa tider består.
Han kvinnans behov helt och hållet försmår
han inget av hennes behov förstår
han går fram i alla sina gamla hjulspår,
där ingen annans behov än hans egna ingår,
mellan varven när allt detta pågår
"jag älskar dig" han påstår
när kvinnan ligger där med alla sina sår.
och ångesten som alltid uppstår.

Vad är det vi andra inte förstår,
varför händer detta i många hem och vrår?
Många får kämpa med detta i många långa år,
ty förövaren är noga med att inte lämna några spår.
Men detta är faktiskt något som oss alla angår,
det är ett brott som dessa personer begår
kvinnan oftast inte orkar eller förmår,
att hitta en väg för att ta sig ur detta hjulspår.
Slag, sparkar, och hårda hårda ord lamslår
under tiden som allt detta fortgår.
Allting hemma hos oss är bra hon påstår,
men se människan som inför dig där hon står
med alla sina blåmärken och många sår,
säg att du faktiskt vet vad som pågår.

Kanske kan du bli den som henne bistår
i kampen om att komma ifrån den som påstår
att han älskar henne och bara henne åtrår.
Räck ut en hjälpande hand när problemet fortgår
och lyssna inte på allt som han påstår.
Välj att se vad kvinnan utstår
och också vad den misshandlande mannen uppnår.
Ofta dessa tecken andra människor förbigår
men öppna era ögon nu jag föreslår,
se vad som verkligen bakom lyckta dörrar föregår,
och sätt dig in i vad kvinnan faktiskt genomgår.
Ja jag vet att situationen är jättesvår,
både för de inblandade och de som ser att det försiggår,
men alla förtjänar att få ett bättre liv, det jag nu tillstår.


Att växa upp i ett hem där misshandel hör till vardagen är för många
ett tabu, inget man pratar om. Samma sak om man misshandlas
i sitt äktenskap/samboliv.
Jag själv tillhör den första kategorin, och har efter det ägnat mycket
av mitt liv åt att försöka se och hjälpa de som upplever samma saker
som jag gjorde. Men detta är inte lätt då detta fortfarande är ett
ämne under tabu. Men med ett hjärta som slår för rätten till ett
liv utan våld, så kommer jag att fortsätta kämpa för den rätten.

Och JA jag vet att det också finns kvinnor som misshandlar, och det
är lika illa och fruktansvärt, men mitt perspektiv är tagit från det jag
själv upplevt, och jag har utgått från det.

Kram Angela