Jag vill kunna säga att det var himmelskt. Eller änglalikt. Eller åtminstone vackert som en påfågelskrud. Att det som skymt min sikt nu skingrades så att jag kunde se klart. Fjäll från ögonen. Som en apostlagärning. Men texten syftar väl inte på att man ska se det vackra. Kanske snarare att upptäcka det fula man målat i vackra färger bara för att man inte ville se det fula. Bara för att man ville ha skönheten så starkt att man inte kunde annat. Just då.

Men en annan dag. Flera hundra dagar från denna vill jag bjuda in det himmelska. Det änglalika. En påfågelskrud. Och jag tror det kommer. Jag behöver tro det. Vad är det annars för mening.