det är när sorgen lösgör tårarna som jag förstår att du ser mig

när himlen landar i min blick

och din spegelbild gestaltas mot himlavalvet  

Då tar cumulusmolnen mark

möter myllan vid din sten, jorden vi värmde till kärleksörtens rötter

och mina kupade händer samlar de tröstande dropparna av regn

till en skål, en livgivande dryck till ditt minne

inombords flätar hågkomsterna sina band,

väver en trygg grund för framtiden

här kan minnena landa

och sorgen ta mark

inombords vet både du och jag att du lever vidare

i molnets kök bland de dina

de som vet att du är och förblir

en mamma, en dotter, en kvinna som jorden närde

och som följer oss där vi går

som låter oss vara

de vi är 

en vinter vänds i vår