Epidural, tomt,
smärtsamt och med
gråten i halsen.
Så löper dagarna i väntan.
I väntan på den här pånyttfödelsen,
kittlande fjärilar i kistan.


Känns som att jag går igenom
det här som en “ensamstående mamma”.
Utan bedövning för känslorna
och värkarna inombords.
Mitt hjärta har aldrig knaprat p-piller,
jag har alltid gått in i detta med risken
eller chansen att bli dödsförälskad.


 - att jag gör mina egna stunts.



Saknar dig, saknar oss,
men mest saknar
jag mig själv.
Finns det ingen bedövning
som kan lindra denna pånyttfödelse
att orka låta hjärtat leva fritt
och skrikande igen.

För jag dricker inte alkohol
för att bedöva.
Och jag ligger inte runt
för att såra någon
annan för att hjälpa min självkänsla.
Och jag hetsäter inte
på det sättet, bulimi.
Och jag kastar mig inte ut,
rakt i famnen
på någon random.



Så vad gör man då?



Om man vill bedöva smärtan ibland.
Smärtan i bröstet.
Smärtan i hjärtat.
Om man vill dra iväg på en mini-semester?
Vad gör man när det är dags
och vattnet går och det är tårar,
det är tårar som strömmar,
rinner mellan låren och pannbenet.


Det är tårar. Inte vattnet som gått!



Gör man kejsarsnitt på sig själv?
För att förlösa smärtan?