För att finna frosseriets mest optimala uttryck måste det föregås av en ytterst disciplinerad period av optimal askes. Såsom andningens lustmäte uppbringas i alveolers yttersta ansträngning uppbringas detta genom luftfrånvaro tills de blå ådrorna kryper ur huden på dig. Det är vid kvävningens gräns som frisk luft aldrig är så skön.

Andas. Andas fort. Djupa, snabba andetag. Så snabbt som möjligt. Yrsel gör sig snart påmind och antydningar av ickestjärnor dansar framför dina ögon. En ren njutning. En påtaglig smärta. Frosseri.

Matorgier kan aldrig njutas fullt ut ifall inte svält finns inbränt i det färska minnet. Hungerns smärta ska bränna genom tarmar och inre organ i subjektivt upplevda evigheter. I svältens mer allvarliga faser finns därför det absoluta njutningen aldrig så konkret som när du kastar dig över en svulstig gräddtårta, hinkar med grillad kyckling eller pyrande krispiga gratänger. Den andra mycket viktiga faktorn är mängden, överflödet av det som ska avnjutas. Mängden måste vara enorm, ja gärna grotesk.
För där svälten är frosseriets förutsättning, är överflödet dess kärna.

Det är mellan livets mest smärtfulla ytterligheter där ådror sprängs av hetsat hjärtas sista kraft, då allt pulserar sina sista puls. Det är just då livets vita skönhet ger dig sin mest innerliga kyss.