Sätter mig på huk

Låter ögat vänja sig
Snart sållar ögat bort de gular björklöven

Upptäcker fler och fler kantareller
(Kanske har de förstått att jag inte vill dem något illa?)

Lite blygt skymtar de allra minsta fram under barr och blåbärsris

Jag njuter en lång stund


Reser mig

helt tillfreds


Låter de stå oplockade kvar

Önskar ödmjukt att
jag ska få hitta
samma skatt igen

Hinner du före?

Ta min skatt
(Den var aldrig min ändå)


Men jag ville inte heller äga den


Det vackra är endast vackert när det får förbli sitt sanna väsen





Kravlöst