3 februari

Inser jag, att jag tycker om T. endast för att han tycker om mig, trots att vi är så olika, och slår det mig, att han säkert tycker om mig för att jag tycker om honom. Och så lever vi, i vår vänskap, lyckliga och lyckligt ovetande om att vi i själva verket, främst av allt, tycker om oss själva.


4 februari

Vad kallar man sådana mornar då solen går upp, man vaknar klarvaken och färdigutvilad, hör palmernas blad slå mot halmtaket. Små, kyliga, nätta havsvindar blåser in genom persiennerna, gardinerna fladdrar och man går upp, några meter, virrar en handduk runt höften. Ser att solen precis är på väg ovanför horisonten, ett café på stranden och man sätter sig där. Tänder en cigarett. Beställer en kaffe, en fruktsallad, en milkshake, några toast, ett glas juice. Sand mellan tårna och vågorna rullar in. Milslånga stränder av kritvit sand och palmer stora som fallskärmar, utfällda och gröna. Himmeln blå och innan kaffet har kommit in och innan fruktsalladen har gjorts klar och med cigaretten fortfarande hängande i mungipan springer man, så fort man kan, mot vågorna, studsar, galopperar, hoppar över vågorna som en häcklöpare, tills vattnet blir midjedjupt och man faller handlöst mot ytan. Ljummet vatten och när man reser sig upp igen ser man att kaffet står på bordet, fruktsalladen, juicen, toasten, och milkshaken också. Vad kallade dom sådana mornar Goethes Tyskland?

5 februari

Det var den natten i New Delhi. Jag kom dit klockan halv 12 på natten. Hade suttit i en hel dag och svettats, intryckt i ett överbefolkat tåg. Barn låg under bänkarna och skrek och barn låg på hatthyllorna och skrek. Bland väskor och möss. Konduktören svingade med armarna för att komma fram. Vuxna män låg under borden och ingenstans fanns det något utrymme för benen. Det fanns inget utrymme över huvud taget. Jag stod intryckt i mittgången och kunde inte röra handen till ansiktet, lät snoret droppa från näsan ner på golvet. Värst var det på stationerna. En hord av folk pressade mot utgången och innan alla människor kommit av tåget hade nya människor kommit in. På hatthyllorna och under bänkarna låg barnen kvar. Det blev slagsmål ibland och barn som lastades ut genom fönstren, trycktes mellan gallren. Vid rälsen drog råttor stora som katter till sig soporna som kastades ut genom fönstret. Bananer, toapapper. Råttorna åt allt och bredvid satt tiggare och gnuggade sina händer mot tinningen. Och ni vet sådana tågresor när man tittar ut genom fönstret och undrar vad alla andra gör idag, det här var en sådan tågresa. Alla andra levde sina liv i varje by som tåget svischade förbi, likt dockhus med bara dockor i.

På håll kunde man se hur Delhi bredde ut sig. Pappkartonger till bostäder började kanta rälsen. Smutsiga barn på utsidan vinkade oss välkomna. Nakna barn och råttor tasslade runt i allt större flockar, bland höga travar av sopor. Barnen lekte och försökte hitta saker som glittrade. Råttorna försökte hitta mat för dagen.

Tåget stannade och perrongen smockades igen. Jag gick ut till taxiståndet och frågade efter närmaste hotell. Dom sa att receptionerna var stängda vid den här tiden och kollade på mig med dom ängsliga blickarna av en moder. Förtvivlad och uppgiven. Trött och övergiven. Jag bad dom ge mig en chans och vi cirklade runt i döda, kolsvarta gränder där hundarna sicksackade över gatorna utan att se sig för. Stanken av avlopp. Till slut hamnade vi på en resebyrå i utkanten. Där satt dussintalet äldre män och skrattade i en ton som jag bara trodde fanns i ishallarnas omklädningsrum. Dom tuggade på tandpetare, hade skjortorna halvt uppknäppta. Jag frågade efter hotellrum någonstans men det var ingen som brydde sig. Dom fortsatte skratta och frågade mig om jag gillade att knulla. Jag sa att jag inte gillade att knulla och alla skrattade i kör. Så höll det på. Jag lät bli att fråga igen, det tjänade ingenting till. Dom var fulla och jag satte mig på min väska, lutade mig mot väggen och försökte somna.

Vaknade på morgonen. Det var ingen där. I hörnet satt en man och halvsov. Spritflaskor stod tomma på bordet. Jag öppnade dörren och vacklade ut, som en tjur framför sin matador. Tiggare sprang fram och klängde i mina armar, som hyenor på Afrikas savanner. Tog en taxi in till stan och hittade ett hotellrum för femton spänn och lade mig på bädden som bara var en filt utlagd på en träskiva och spindelnäten täckandes fläkten och råttor gnagandes mellan väggarna. Jag lade mig på rygg. Helt utslagen och för trött för att somna, det här var mitt liv och jag kände mig lika hemma som någonsin förut.


6 februari

Det finns en stad där molnen hänger under himlen över gatorna som kläder hänger på tvättlinor över bakgårdar och jag undrar vad dom äter där. Det finns ett hav utanför där stjärnorna hänger och dinglar över himlen som julgransbelysning dinglar från granarnas kvistar i stormigt väder och jag undrar om fiskarna som bor där vet vad kärlek är och allt sånt där som får folket i staden att hänga upp sina kläder på tork. Dom äter nog fisk där. Dom äter nog fisk där.


7 februari

Jag ska dö med smuts mellan tårna.


8 februari

Drömde i natt om en båt som gick över en kanal, och på andra sidan stod mamma och väntande på att hämta mig. Båten gick bara tre gånger om dagen. Den första missade jag. Och när den andra lade till i hamnen så kom jag på att jag hade tappat min tröja lite längre bort, så jag rusade fram till kaptenen och frågade om han kunde vänta en minut med att åka iväg och han sa att det inte var något problem. Jag rusade tillbaka dit jag trodde jag hade tappat min tröja och letade, men hittade den inte. Jag sprang tillbaka till hamnen, men när jag väl kom dit så var båten borta igen. Den tredje båten skulle gå senare ikväll. Jag väntade och hela tiden när jag stod där, kunde jag på andra sidan kanalen se min mamma stå och vänta på mig. Jag tänkte att, då hon om jag hade tagit den första eller andra båten hade blivit glad att se mig, så skulle hon nu, då jag missat två båtar i följd, vara sur över att ha väntat så länge. Och att detta skulle förstöra hela hemkomsten. Så jag sprang därifrån istället och struntade i att åka hem.


9 februari

Jag vet en kille som jobbar i närbutiken där jag bor. Han är ungefär jämnårig med mig. Hans farsa tog livet av sig för några månader sen. Det är det enda jag vet om honom. Och jag vet att han inte vet att jag vet det. Ibland när han tagit betalt och inga kunder står i kö blickar han ut över butiken med en sån sorgsen blick, så att det måste vara hans farsa han letar efter. Trots att han vet att hans farsa är död. Hur många folk på stan döljer inte sådana mörka hemligheter? Ändå kan man om man stöter i någon, bara fnysa och säga \'se dig för\'.


10 februari

Om varför jag skriver och vad som driver mig, det har jag heller ingen aning om. Men också rädslan, för att det inte finns någonting som driver mig, annat än tron på att det finns en drivkraft någonstans, är ändå ingenting i jämförelse med rädslan för att hitta vad som verkligen driver mig.


11 februari

Frågade, \'drömde ni också att er avföring var ormar som ville äta upp er?\' Dom sa nej och började hysteriskt skratta.


12 februari

Jag ska skriva en text om att inte skriva någonting. Jag ska skriva den som andra river bort sina sår, som våldtäktsoffret river bort sina sårskorpor, som våldtäktsmannen sminkar över sina rivsår. Och i mitten står en kille med mikrofon och ropar, \'visa fittan så får du popcorn!\'


13 februari

Jag blandar cement med tårar, som jag tidigare blandat havregrynsgröt med mjölk.


14 februari

B. berättade om en kompis som hade blivit tagen av polisen i samband med en demonstration. När han satt i polisbilen hade han börjat provocera poliserna och sagt \'kom igen era jävla töntar ska ni inte slå mig också?\'. Till slut hade poliserna blivit så uppretade att de stannade bilen och slog honom. När dom körde vidare igen fortsatte han att skratta och håna dom, \'era jävla töntar, vad löst ni slår! Kan ni inte slåss hårdare?\'. Bilen stannade ännu en gång och dom slog honom med batong. När dom återigen satt sig i bilen sa han \'vad fan, jag blöder ju inte ens era jävla töntar! Då får jag fixa det själv!\'. Och så började han slå sig själv blodig och efter det fick poliserna nog och skjutsade honom till psyket istället. Väl där skrevs han snart ut och hans mormor kom och hämtade honom. På parkeringen utanför fick han syn på några av poliserna och började skrika till dom, \'jag ska knulla era morsor! Jag ska knulla dom i röven!\'. Allt detta medan mormor gick bredvid.


15 februari

Jag var fast i en stad av karnevaler som drog fram och tillbaka i Avenyerna. Trumpeter spelade och konfetti slängdes ner från fönstren på andra våningarna. Gamla tyska stumfilmer spelades upp på en projektor mitt i stan och framför duken stod en skara människor klädda i svart. Plötsligt ljöd flyglarmet och små burar hissades ner från himmelen. Alla sprang in i varsina burar och jag delade min bur med tre andra. Sen kom en gigantisk tupp ut på gatorna. Folk skrek och barn grät. En äldre man i mikrofon ropade till mig \'den kommer nu, den är bakom dig nu, den galna jävla tuppen är bakom dig.\'. Tuppen rusade fram till buren och pickade sin näbb genom gallret, pickade sönder mina kläder. Alla skrek. Sen tystnade flyglarmet, tuppen försvann iväg och folket gick ur sina burar för att titta på ännu en tysk stumfilm.


16 februari

I julklapp gav hon honom en fisk i en skål. Det var en sån fisk som inte kunde leva med någon annan fisk för att den antingen skulle äta upp den andra fisken, eller så skulle den bli uppäten själv. Hon sa att hon köpte den speciellt till honom. Han köpte en större skål och den dyraste fiskmaten. Planterade in en skog av gröna växter och strödde ett täcke av matflagor över ytan. Två månader senare tog det slut. Nu sitter han ensam och tittar ut på utsikten från sin lägenhet. Hur ångbåtar med stora drev glider fram och tillbaka i sundet, lägger till vid hamnen och hur hamnarbetarna med tatuerade armar och mustasch bär av lasten med sina bara händer. Han känner sig som en fisk i en skål och så vänder han sig om och säger: \'det är fint att sitta här, men om man sitter för länge kan bli galen av den där tomheten, allting rör sig, alla andra har sina egna liv, men vad gör jag? Jag kan inte sitta här. Det går inte.\' Han blir tyst igen och andas djupt. Suckar tungt. Allt medan ångbåtarna försvinner bort mot horisonten och solen går ner i ett vackert rött sken. Hopplösheten, den fanns där som två svarta stenar i hans ögon. För ingen hade någonsin köpt gröna växter eller fiskmat till honom.


17 februari

Den här natten kommer döda mig, jag ska sitta här och sminka mig i askan efter alla förlorade år, till att känna efter hur det känns att bara långsamt tyna bort. Jag har inget bättre för mig. Inmålad i ett hörn, uppställd och genomskådad. Jag har ingenstans att ta vägen.


18 februari

Jag gick tjock tröja, vinterjacka, halsduk och mössa. Med en kasse i ena handen och ett paket mjölk i den andra. Det är alltid någonting med den första vårsolen. Jackan värmde mig svettig. Kassen var fylld av böcker och tung så att handtaget nästan skar igenom min hud. Mjölkpaketet var otympligt, ett fyrkantigt tvåliterspaket som jag försökte trycka in i handen och få att fastna. Gick inte och bar det istället under armen. När våren är här blossar alla uttryckslösa, torra läppar till liv. Dom tomma blickarna och de kalla ögonen tänds vid liv och börja gnistra som förut höstens första frost gnistrade över ängarna. Det har varit en lång kall vinter, men den är över nu. Folket på stan tittade varandra i ögonen och log.


19 februari

Drömde samma dröm som jag drömde för några veckor sen. Att drömmar kommer tillbaka skrämmer mig. Som om dom vill mig någonting. Drömde att jag satt vid ett stort middagsbord med några vänner och samtalade om något vardagligt nonsens. Plötsligt föll ena väggen ner, en ridå drogs bort och på andra sidan satt folk i en stor teatersalong. Vi satt på scenen, ovetandes om att vi i själva verket medverkade i en teater. Publiken började bua och någon herre på de främsta raderna reste sig upp och skrek: \'säg någonting, sitt inte bara där!\'. Ingen av oss sa någonting. Buropen tilltog. Till slut reste jag mig upp och ursäktade för vårat uppträdande. Folk började kasta saker och försvann iväg mot utgångarna, ursinniga och förbannade.


20 februari

Fåglarna flög lågt idag. Duvorna pickade smulor som yra höns. Solen sken som en röd måne och kvarteren längs gatan knoppade ut och fick färg som tulpanlökar ur grumlig jord. Folk cyklade och höll varandra i handen. Några ungar visslade och pensionärer köpte karameller till sina barnbarn. På uteserveringarna satt folket bakåtlutade, med benen överlappade och drack espresso med cigaretter i sina händer. Ungdomar med gitarrer sprang runt och spelade på gatorna. Några bar bandspelare i sina famnar och från bandspelarna strömmade den svartaste soulmusiken ut. Småbarnsföräldrar promenerade med sina barnvagnar. Andra promenerade med sina hundar. Busschaufförerna log åt folket som steg på och taxichaufförerna stannade vid övergångsställena. Vid ån satt två tjocka tanter och skrattade, med fötterna svalkandes i vattnet. Dom åt glass i en bägare och drack kaffe ur varsina pappmuggar. Deras skinn hängde pösigt ner från kinderna. Ett gäng gubbar vinglade förbi över bron och vidare bort mot kajen där segelbåtarna lägger till, hållandes sina armar över varandras axlar med ölburkarna instoppade i bakfickorna. Jag såg dom försvinna på håll, bland en skog av master, som små figurer silhuetterandes mot den blänkande havsytan.


21 februari

Stormigt väder. Pensionärer med sina käppar kryper fram längs fasaderna. Hundarna haltar och kvistarna i allén bryts av som fågelungars ben. Skolbarn tappar sina mössor i vinden och ensamma män sitter i busskurer och tittar ner mot marken. Jag vill sitta på ett tåg till ingenstans och titta ut och lyssna på Leonard Cohens \"Famous blue raincoat\" om och om igen. Det är en sådan dag idag.


22 februari

Mitt liv, mina steg, mina vanskliga bekymmer, min rangliga kropp, min snärjda blick och spända hållning, lätt återhållsam, försiktig och skygg, närmast skärrad som om allt den såg var en mördare på flykt. Mitt liv som balettdansösens försök att definiera sig själv genom åtrån, visa upp sig genom att försvinna, dansa genom att göra sig så osynlig som möjligt. Som om jag behöver nederlaget mot en stor värld, för att förstå vem jag är. Som om jag behöver sår och blåmärken för att se mig själv i spegeln. Som om jag behöver slåss, mot spegelbilden, krascha spegelglaset för att förstå att det är jag som står där. Och i allt det där ska jag arbeta ihop mitt levebröd för dagen, för att på något sätt berättiga min existens.


23 februari

Är inte det här det liv jag alltid velat fånga? Som jag drömt om sen natten blev mörk nog att drömma sig igenom. Jag är fri som en fågel. Men ju högre jag flyger, desto räddare blir jag om vingarna, att de sitter fast ordentligt och inte smälter i solens strålar. Att allt inte bara är en dröm som jag plötsligt slits upp ifrån, rivs i bitar av, och störtar ner igenom till att inte vakna igen; eller till att vakna hängande upp och ner ifrån, fortfarande på väg men inte riktigt där.


24 februari

Där ligger sanningen; vass som ett rakblad men mjuk som en nejlika. Jag vill egentligen bara gå fram och spotta på den, men den kanske biter mig. Jag vill klappa den, men den kanske går av. Så jag betraktar den på håll, ungefär som jag betraktar fienden.


25 februari

Förundran över hur vi lever våra liv. Krigandes, ursinnigt fäktandes mot andra för vårat eget bästa, som om vi på något sätt skulle veta vad livet går ut på. Förundran över hur vi kan vaska fram saker värda ens att kriga för. När det faktum att vi dör lika ensamma inbäddade i ett kristallslott som lutandes, svettiga, förlorade och bortdomnade mot väggen i en fabrik gör oss alla jämlika och det
hela så uppenbart att vi alls inte har någon aning om livet det handlar om.


26 februari

Hennes blåa ögon, glittrande och läppen som drogs upp till näsan varje gång hon skrattade, så att tänderna blottades och hennes kinder som äpplen och, nu, hur hon svarar i telefonen som om jag inte fanns men ändå hade förstört halva hennes redan för korta liva.


27 februari

Så en vacker, solig, dag i mars sa hon plötsligt åt mig att gå därifrån. Jag har inte sett henne sen dess. Jag sa okej och stängde dörren efter mig. Gick ut i solen och gick rakt igenom den. Det var första dagen i ett liv som på det hela taget mest skulle bli en enda lång kamp om att behålla varje dag, varje sekund och varje ögonblick jag fick dela med henne. Och hur tystnaden plågsamt fylldes av den spröda, lena, gälla rösten som brukade sjunga för mig varje morgon. Den sjöng för någon annan nu. Och hur kampen mynnade ut i ett behov av att förstå hur den förlorade drömmen måste ha blivit förstörd av mig. För den var också allt vi hade, och allt vi tyckte om, vad vi älskade, och varför vi var där.


28 februari

Sista tanken innan jag somnar: tänk om jag vaknar upp någon annanstans, i en sjukhussäng med hela min familj runt sängen, gråtandes. Och jag vill säga någonting, men kan inte. Respiratorn burrar och doktorns bekymrade blick ser inget annat ut än just bekymrad. Jag vill resa mig upp och krama allihopa men det går inte. Jag kan bara ligga där och inte göra någonting. Dom har med sig choklad och jag vill rafsa åt mig chokladen, men hejdar mig i sista sekunden då smaken, den söta, milda smaken av att låta chokladen smälta på tungan, hade frambringat minnet av alla dagar i mitt liv då jag suttit och gjort samma sak, bakåtlutad och utom räckhåll för respiratorn och doktorns bekymrade blick. Jag hade känt mig sjukare än någonsin! Så jag låter bli chokladen och när jag ligger där så töms rummet på folk, det släcks ner, kallnar och jag ligger ensam kvar. Och när jag ligger ensam kvar så drömmer jag om, chokladen.


1 mars

Jag har slitits ifrån det och kastats några steg fram, till att stånga. Gammal nog till att slå tillbaka och gammal nog till att längre kunna spela död, och komma undan med det. Jag har rivits isär från barndomen så att jag nu kan vända mig om och se den ligga där. Det är skrämmande på alla sätt, dels för att jag var så liten då och dels för att jag inte är större nu. Jag ser en liten pojke vid skolbänken, i sjuan. Niorna har haft lektion i samma sal precis innan och strömmat ut ur salen, ropande, skrikande, vilda. På tavlan står en ekvation kvar som läraren har glömt att sudda ut och när jag sitter där och ser de stora grabbarna med muskler och tjejerna med bröst, så tänker jag att den enda skillnaden mellan oss är ekvationen på tavlan, och om jag bara löser den så blir jag lika gammal som dom. Så jag tänker och gör allt i världen för att lösa den, löser den, och sitter kvar. Ser tåget av nior dra en vända till utanför lektionssalen, in i lektionssalen, skrikandes, stojandes och springandes, som i en vild fågeldans. Men jag känner mig fortfarande lika liten. Jag kollar på min ekvation och lägger huvudet mot bänken och försöker somna till att vakna när jag är lika stor som dom.


2 mars

Så föddes någonting, en slags besatthet för rörelse, och aldrig för rörelsen; nej, närmast ett förakt för rörelsen. Den som fick alla att springa fort och de svaga att stanna kvar och stå på samma plats. En besatthet för besattheten av rörelse, och när jag sprang, sprang jag heller inte för att springa; nej, utan jag sprang för alla de som sprungit innan mig. För att bli som dom och det slog mig aldrig att dom som sprungit innan mig, inte sprang för något annat än för springandet i sig.


3 mars

Kafka, läser allt. Tar till mig det som en val sväljer sin plankton, utan att tugga först.


4 mars

Idag, hade årskurs 8 i matte. På mitt bord längst fram i klassrummet låg ett piller som troligen var någon slags värktablett, magnecyl eller alvedon. Jag plockade upp tabletten, höll den mellan pekfingret och tummen och frågade högt vems tabletten var. En liten kille frågade vad det var för tablett. Jag svarade: \'det är nog Ectasy, men jag vet inte, du kan ju prova att svälja den och om du flippar ur så vet vi\'. Pojken svarade försiktigt \'nej jag vill nog inte det\'. Några tjejer kollade förvirrat upp och några andra fnissade. I övrigt helt tyst och jag kunde höra snacket gå överallt, men framför mig bredde den pinsamma tystnaden ut sig. Jag log, som för att göra det bästa av situationen och sa \'nu ska vi ha mattelektion!\'.


5 mars

Fullsatt på tåget. En killes mobil ringde och han började prata. Ingen reagerade, alla satt och halvsov eller tittade ut och drömde sig bort. Sen sa killen, \'du får ursäkta att jag mumlar, jag har varit hos tandläkaren och han har bedövat hela min käft, du skulle sett hur jag ser ut, som en uppsvälld elefant!\'. Hela vagnen vände sig om och stirrade på killen. Tanten som satt bredvid, och petade sig i näsan med finger efter finger som om hon försökte utröna vilken av fingrarna som passade hennes näsborrar bäst, vände sig om med hela kroppen och stirrade med halvöppen käft på honom. Killen pratade på och såg inte alls uppsvälld ut. Efter ett tag berättade han i sin mobiltelefon att det var ett skämt och några i vagnen log, men ingen skrattade. Tanten fortsatte att peta sig i näsan.


6 mars

Den enda skillnaden mellan drömmar och verklighet är att i verkligheten har vi ett tidsbegrepp, som gör det möjligt att fly därifrån, fantisera och drömmas oss bort. Liksom en tavla med ramar stänger in sina penseldrag så är en tavla utan ramar inte ens tavla, eftersom tavlan i sig är de instängda penseldragens instängdhet. Man måste ha någonting att fly ifrån och vi har tiden som håller oss instängda, så att verkligheten är ett tillstånd där vi fantiserar och drömmarna är ett tillstånd där vi inte fantiserar. Låter inte det motsägelsefullt?


7 mars

Det finns två olika sorters trygghet. Den ena tryggheten som går ut på att göra sin omvärld så intakt och säker som möjligt, så att riskerna minimeras för den att falla isär. Den andra tryggheten bygger på att omvärlden någon gång faller sönder och lämnar en ensam kvar, och att man om så skulle ske fortfarande skulle vara trygg med situationen. De båda världarna som målas upp konfronterar varandra och gör det omöjligt att leva ett rakt igenom tryggt liv. Så jag försöker slå sönder min omvärld för att få reda på att jag verkligen klarar mig själv, göra osäkerheten till min trygghet, infernot till mitt hem, så att nästa gång när någon försöker slå sönder min omvärld, jag inte längre oroas över hur det ska gå och inte ens behöver slå ett slag tillbaka. Den tryggheten är även friheten, för oss kuvar de aldrig. Dom kuvar aldrig oss.


8 mars

Sitter med huvudet vilande mot händerna. Med all sin tyngd, med alla tankars tyngd. Hakan tryckt mot handflatorna så att de sitter kvar när jag reser mig upp. Händerna domnar bort och hakan värker. Ändå ber jag händerna att sitta kvar, för om jag skulle falla nu, så skulle jag falla med huvudet först.


9 mars

Blek, undernärd, närmast ranglig hasar jag mig fram. Apatisk, utan ens den minsta antydan till en min, lämnar jag alla som kommit dit för att träffa mig. Utan att säga någonting. Hur jag ska leva mitt liv är också en fråga om hur jag ska lämna det. Läppar torra och ögonlocken fallande ner över ögonen som stenar mot havets botten. Dom tittar på mig med en moders omsorgsfulla blick, och hos dom ser jag mitt eget tillstånd. Hur de erbjuder mig sina hjälpande händer och öppna famnar, och ståtliga axlar, och brustna hjärtan, hur de erbjuder mig allt men hur jag är för svag för att ens säga \'nej tack\'. I deras sorgsna blickar, uppgivna och förtvivlade, ser jag hur liten jag är. Hur förlorad jag är, och så till den grad förlorad att jag på allvar börjar oroa mig för mitt eget tillstånd.


10 mars

Drömde att jag låg och somnade och att jag precis innan jag somnade i drömmen fick en idé som jag visste skulle förändra mitt liv. Min kropp värmdes upp och huden knottrades och jag rös, som om jag stod framför ett lotterihjul och vann den högsta vinsten. När jag somnade i drömmen glömde jag av denna idé och började i den nya drömmen åter att leta efter den, utan att hitta någonting. När jag vaknade upp i drömmen så var hela mitt liv i spillror och min kropp var blek och stelfrusen.


11 mars

En flicka på dagis målade ett flickansikte på ett papper. Jag kom in i rummet, tittade på teckningen, och frågade om det var ett självporträtt. Hon svarade: \'nej jag är snyggare!\'. Jag tänkte direkt på hur kaxigt det lät och vände mig bort, men innan jag hann vända mig helt om sa en flicka på andra sidan, \'så säger hon bara, hon tycker att hon målar jättefult, men det gör hon inte\'. Direkt gick det upp för mig hur inkörda vi som vuxna är i utseendefixeringen.


12 mars

All mänsklig kraft härstammar ur kvinnans vagina. Vi är alla skapade med samma kraft och av samma styrka som egentligen är viljan, driften, att en gång, någonstans, få återse vår urmoders vagina. För kuken och fittan är allt annat än deras egna spegelbilder, främlingar. Vad som händer från snopp till kuk och från kisse till fitta vet ingen. Men bara det faktum att vi en gång, någon gång på vägen där emellan, vaknar upp med drömmen om vår urmoders vagina fortfarande i tanken och sen inte släpper den, bevisar att vi alla är slavar och slavar under en främmande makt som piskar oss och hetsar oss till att föröka oss. I detta spel har kuken rollen som pådrivaren, just därför att kuken är ett vapen, en batong, mer än vad fittan är ett vapen. Denna roll gör männen till fångar under sin sexuella drift. Ensamma och förvirrade. Vi kan inte se klart. Det enda vi ser är kvinnors vaginor. Kuken är en sjukdom som får männen att famla i blindo. Kuken är ond.


13 mars

Ni kan förakta mig och sen bara gå därifrån. Jag föraktar mig men måste stanna kvar. Har det någonsin varit så orättvist?


14 mars

Om någon, någon gång, skulle fråga hur jag mådde så skulle jag svara att jag gick på en smal stig med stup på vardera sidan. Och att jag där mötte alla som jag älskat, och de som älskat mig, och inte bara det att dom såg helt apatiska ut, när dom stirrade på mig, tvärt utan känslor, eller uttryck; så varefter jag mötte dom var dom tvungna att ta ett steg åt sidan för att jag skulle komma förbi. Och så försvann dom alla ut för stupet, en efter en, utan att jag såg dom igen. Jag vågade snart inte möta någon igen och jag skulle svara på frågan att jag mådde därefter.


15 mars

Jag går under lyktstolpar i stan och undrar vad som skiljer dom från mig. Dom får regnet att stråla och förvandlar människor till skuggor. Jag får mina drömmar att stråla och förvandlar mig själv till en skugga.


16 mars

Men människor ser ofta upp till den som ser ner på dom.


17 mars

Allt jag lärt mig har jag lärt mig genom en jävla smäll som fått mig att önska att jag aldrig ens blivit född men som samtidigt fått mig att inse att jag verkligen lever.


18 mars

Jag vaknade upp och trodde att Robin Hood satt bredvid mig. Men jag såg ingenting och jag undrade om det var för att Robin Hood inte fanns eller för att jag inte finns.


19 mars

Men jag kan inte släppa en enda sekund tanken på att hon faktiskt älskade mig och att jag förbrukade det. Kan hon inte bara drömma en dröm om mig, där allt är bra, och vakna upp morgonen efter och undra vart jag är. Bara ensamheten, av att ha blivit övergiven, bara den ensamheten som inte går att ta sig ur på egen hand; bara den ensamheten kan verkligen döda folk. Jag är ensam i kväll, jag kommer vara ensam i mon; vakna ensam i min säng och vandra ensam därifrån. Bara den ensamheten, att gå lägga sig ensam och sova för en morgondag lika ensam som den i dag, bara den ensamheten kan få folk att drömma om att inte vilja vakna igen.

Någon vände oss bara åt olika håll och spärrade våra ögonen rakt fram, i olika riktningar så att vi följde, varsamt, det vi såg. Men kvällen då våra blickar möttes kommer att stanna hos mig än, förfölja mig och kanske hjälpa till att begrava mig den dagen då jag begravs. Och kvällen då du tog min hand och förde den mot ditt bröst så att snart hela jag låg fäst mot din famn, kommer att vara i mina drömmar hela vägen dit.


20 mars

Ristar in mina ord på stammar till redan döda träd. Så att jag till slut tror, och tror mig veta, att det jag lämnade redan sedan länge hade lämnat mig. Att det som brann upp bara var aska från en annan eld.


21 mars

Jag kan inte låta bli att känna viss ilska mot mina föräldrar för att de födde mig till den smärtan och det lidandet som livet innebär. Samtidigt, en skam över att det faktum att det enda dom ville ha var ett glatt och lyckligt barn, och skuldkänslorna för att jag inte uppfyllde det. Däremellan dras jag.


22 mars

Ikväll ska jag lägga mig i sängen som om jag aldrig någonsin kommer därifrån, aldrig kommer att kunna resa mig igen, aldrig kommer kunna stå. Och jag ska lägga mina käraste ägodelar, dom bästa böckerna, under huvudet som kuddar. Så att hjärnan smälter ihop med orden och sen om hundra år, så att man inte kommer kunna urskilja varifrån orden kom. Om böckerna var en del av min hjärna eller om min hjärna var en del av böckerna.


23 mars

Vid matbordet på ett dagis. Den ena pojken, Olle, till en annan pojke, Max:
- Du är bossen, du kan riva ett höghus med lillfingrarna, du har två yxor på ryggen, du kan slåss så att träd går sönder.

Fem minuter senare springer Olle fram till läraren,
- Max slog mig.
- Max du får inte leka så hårt.
- Det är ingen lek.


24 mars

Tittade ut genom fönstret på han som klippte gräsmattan. Ingenting hände. När han hade klippt klart gräset åkte han därifrån och mötte några skolbarn på väg hem från skolan. Skolbarnen ställde sig bredvid och tittade på gräsklipparen när den åkte förbi, förundrade. Gräsklipparen försvann bortåt och skolbarnen gick vidare.


25 mars

Att vara kär är att vara liten. Att vara liten är att inte veta vad kärlek är.


26 mars

Hundra år av självrannsakan, sen hundra år av sorg.


27 mars

Vi är alla psykopater. Vi är alla idioter. Sjuka människor. Djur. Det som gör oss olika är våra olika förmågor att hålla tillbaka jaget inom oss. Dom vi är. Hur väl vi kan tygla jaget och hur bra vi kan dölja det inför andra, det är så vi uppfattas och därför vilka vi är. Vi är dom vi uppfattas som, eller snarare dom vi tror att andra uppfattar oss som. Jag vill gärna tro att det bara är viljor, att allt är viljor. Men jag tror inte ens att människan har en egen vilja. Men bara ett jag, därinne, som vill ut, och som då och då, i olika omfattningar kommer till tals. Idioterna är dom vilkas jag får fritt spelrum.


28 mars

Orden är projektiler som jag kastar i väg, besinningslöst och utan sikte. Bara för syns skull och för att jag inte har något bättre för mig. Ibland träffar dom någonting och får en betydelse just för det ögonblicket. I alla andra ögonblick är de bara projektiler som missar sina mål.


29 mars

Jag skriver inte för att förklara någonting. Det finns ingenting att förklara, eller försöka förstå. Jag får ibland bara lust för att skrika att dom enda som inte förstår är dom som försöker förstå, men när jag andas in och dämmer upp stämbanden går det upp för mig att sånt där bara faller tillbaka på mig själv.


30 mars

Såna som vill förändra världen vill ofta bara förändra sin spegelbild.


31 mars

Jag har pennan i min hand och jag har lärt mig att handskas med den. Som en vän, fiende, eller nära släkting. Men också som en spegelbild. Den ligger i min hand och jag håller om den, som skaftet på en kniv och jag kan se på den utifrån alla skeenden, men det är bara som fiende jag kan få den att skriva någonting, just därför att den då också är min spegelbild.


1 april

För dom som inte vet att något döljer sig på baksidan, är en mur ingen mur och man kan se samma stjärnor tindra genom fängelsegallret i en cell som på en öppen äng.