Först kom Barbapapa.

Sen kom Barbapapas vänner.

Sen drack de barbabira.

Sen kom Barbamama.

Sen fick Barbapapa en utskällning.

Sen fick Barbapapas vänner gå.

Sen tog Barbamama fram barbawhiskyn

och sa att Barbapapa inte skulle dricka

sån kärringdricka.

Då sa Barbapapa att han visst hade

gift sig med en reaktionär.

Då sa Barbamama att Barbapapa

kunde behålla sina feministiska idéer

för sig själv.

Då sa Barbapapa att alla hans kamrater

tyckte likadant.

Då sa Barbamama att han inte kunde

behålla sina vänner nå\' mer.

Då lacka\' Barbapapa ur

och flytta\' in i ett feministiskt kollektiv.

Då börja\' Barbamama sakna Barbapapa

fastän han inte va så där manlig

som hon ville ha honom.

Då åkte Barbamama till kollektivet

och sa att hon skulle ändra sig.

Då sa Barbapapa att det var bra.

Sen flyttade de ihop

och skaffade sig sju barbabarn

som alla följde de förväntade könsrollerna

men Barbapapa tyckte det var okej

för de hade alla fått utveckla

sina egna intressen och karaktärsdrag

utan yttre manipulation,

åtminstone verkade det så.

Men innerst inne hyste Barbapapa

en misstanke om att Barbamama

var en orm som lockade

de små barbabarnen att bita i adamsäpplen

när han inte var närvarande,

men detta kunde han aldrig leda i bevis.

Så levde de lyckliga i alla sina dar.

Men sen blev de gamla.

Barbamama fick alzheimers

och Barbapapa prostatacancer

och barbabarnen ledsna ögon.

På sin dödsbädd frågade Barbapapa

Barbamama om hon hade manipulerat

barbabarnen att följa utstakade

könstypiska mönster?

Barbamama förstod inte frågan,

men gav Barbapapa en kram i alla fall.

Med detta lät sig Barbapapa nöja.

Han dog lyckligt ovetande

om Barbamamas eventuella svek.

Sen sänktes han ned i jorden.

Och barbabarnen planterade

en rododendronbuske vid hans grav

och busken växte till ett träd

som alltid var grönt och fint

(eftersom de levde i Monaco,

av skattetekniska skäl).