det var orden som sårade
lögnerna ekade mellan väggarna
fast vi lovat att aldrig glömma

glömma att vi älskar 

och du såg inte ens mina tårar
fast de brände som syra längs kinden
då du rev upp nya sår
där du en gång läkt de gamla

orden piskade
piskade mig blind
men jag behövde inga ögon
för att se
att du inte längre var
allt det där jag en gång kallat dig
och orden du använt
för att fästa i mitt hår
rama in mitt ansikte
med
var bara något
som formats av dina läppar
och berört mig av misstag
det hade aldrig betytt något
för dig

det krävdes inga ord
jag kunde se det på hela dig
se hur ögonen skrattade
höra vad dina händer viskade
viskade att jag var ingen
skulle aldrig mer vara någon
de händer som hade varit så nära
rört vid det som ingen fått röra
tagit det som jag inte kunde skydda

det var tårarna som brann
det var lögnerna som ekade
när din frånvaro grävde ett hål
djupare och djupare
ristade in i mina väggar
att det aldrig funnits ett vi
ristade in i mitt hjärta
att löften går att bryta