Jag tänker att jag har nog alltid avskytt människor till viss del, de passar inte in i mitt sätt att se på allt. Mitt naiva sätt att se på allt. Människor är smutsiga. Mer onda än goda och mer fel än rätt.

Och de säger att sådana blå ögon är inne just nu, att det är en sådan trend som är bortblåst om ett tag. Att det är sådant som är normalt
i den där åldern.
Men jag vill bevisa motsatsen och jag säger nej, så är det inte. Det kommer alltid vara så här för jag kommer alltid vara fast här. Men det spelar ingen roll om jag skriker, för det är ju sådär det är
i den där åldern.
Jag är ju
i den där åldern.

Ändå önskar jag att jag inte har rätt, att de tillslut skulle motbevisa mig och jag skulle växa upp och komma ur
den här åldern.
Jag skulle bli en av dem och jag skulle slippa fastna i
små svarta hål.
Men om det för mig skulle visa sig att de hade rätt skulle det betyda att jag blivit som dem.
En sådan som antingen är svartvit
eller
har för många färger.
En sådan som inte har något ansikte,
bara ögon, näsa, mun.
En sådan som inte är i den där åldern.
Jag skulle bli en del av någonting jag hatar mer än mig själv, någonting jag hatar mer än
den här åldern.
En del av någonting som är för mycket och för lite på samma gång, någonting som är för smutsigt för att någonsin kunna bli rent igen.