Månen stiger över himlavalvet.
Lyser med sin segerglans upp kvällen.

Hånfullt ser han ner på den sårade solen.

Hon sjunker i havet.
Blodets som spillts färgar vattnet rött.
Så grymt, och så underbart vackert.

Men den ärelystna månens herravälde blir kort.
När morgonen kommer kapitulerar han åter.

Och solen stiger med förnyad kraft.
Bara för att sedan bli besegrad igen vid skymningen.

Trots det så ler solen när hon åter tar herraväldet.
Åt månen som kapitulerat för hennes skull.

Varje skymning uthärdar hon smärtan.
För månens skull.

Så har det alltid varit, så ska det alltid vara.
Solen och månen, svurna fiender, svurna älskare.