20 februari

Strindbergs eld. Rimbauds frisyr. Kafkas blick. Goethes leda. Shakespeares geni. Hemingways röst. Steinbecks hjärta. Kierkegaards misär. Prousts ensamhet. Dylan Thomas puls. Nietzsches kraft. Gogols kappa. Bukowskis stämband. Dostojevskijs utanförskap. Kerouacs hunger. Solschinetzyns kyla. Sartres skärpa. Joyces barndom. Strindbergs knytnävar. Rimbauds läppar. Kafkas drömmar. Shakespeares prakt. Hemingways rynkor. Steinbecks ögon. Kierkegaards tvivel. Prousts sänglampa. Dylan Thomas rytm. Nietzsches inferno. Gogols ensamhet. Bukowskis ilska. Dostojevskijs feber. Kerouacs väska. Solschinetzyns kamp. Sartres äckel. Joyces uniform.


21 februari

Mina tankar så outvecklade att jag måste säga till dom som läser det jag skriver, att läsa inte vad tänker men att jag tänker. Ens om någon skulle säga till mig, vad dina tankar äger kraft, så skulle jag skratta åt honom och säga, nej, tyvärr. Om någon skulle säga, vad din tankar saknar kraft, så skulle jag skratta åt honom och säga, än sen?


22 februari

Som att folket måste synas och bli sedda för att se sig själva i spegeln. Som att dom måste vara en del av det som snurrar omkring dom. Som om dom måste vara del av det som är en del av dom, och tvärtom: som att dom måste snurra själva. Män och kvinnor i frackar som läser viktiga böcker känner sig viktiga. Pojkar och flickor i frackar som läser om genier känner sig som genier. Men bara dom som inte läser alls och som inte lever alls känner sig som sig själv. För dom snurrar inte världen och för dom är spegeln endast ett fönster, för så lite betraktar dom världen att dom inte ens kan betrakta sig själva som betraktare. Var det dom som Kierkegaard kallade för dussinmänniskor?


23 februari

Ett steg närmare sanningen är bara ännu en dröm om framtiden.


24 februari

Drömmar som aldrig släpper taget bryter verkligheten mitt itu.


25 februari

Jag att tror alla lider över att ha blivit födda. Jag tror att vi är fångade i ett liv och likt barn på ett tivoli kastas in i en vilt snurrande karusell till att kalla mannen som vevar för Gud och att kalla alla som står bredvid för förfäder, så kastas vi in i livet för små nog för att veta vad det innebär och först när vi är gamla nog att få den insikten är det för sent att bara hoppa av. Jag tror att vi lider av att leva för att vi inte vet vad vi gör här, som apan i en täckt bur inte vet om han lever eller inte lever. Vi lider inte för att vi inte vet. Jag tror inte vi vet hur fångade vi är, hur liten buren är som vi sitter i och hur mycket bättre än så här vi förtjänar. Jag tror att vi lider, innerst inne, för att vi inte vet. Jag tror vi lider så till den grad, att om vi bara hade fått veta så hade vi vänt oss om i sådan förskräckelse och sånt obehag att inte ens ilskan och raseriet hade orkat fram och vi hade gråtit oss ihjäl och förbannat den som satte oss där och varför vi satt där och vi hade förbannat oss själva för att vi aldrig insåg att buren vi satt i var en bur och det är den syndafloden som komma skall: tårarna över våra kinder när vi inser vad vi gått miste om.


26 februari

Min farfar dog för tre år sedan snart men folket snackar fortfarande om hur förskräcklig gravstenen ser ut.


27 februari

Jag undrar vad som kom först i mänskligheten: användandet av redskap eller empatin? Är det två helt skiljda saker eller finns det någon gemensam nämnare? Kanske är den gemensamma nämnaren att vi började förstå, eller att vi sökte förstå, därför att vi inte hade några andra egenskaper som kunde rädda oss mot savannens alla djur. Vi blev ett flockdjur och behövde samarbeta och i samarbetet började vi så använda redskap och allteftersom vi förstod att förståndet var vårt sätt att klara oss, så utvecklade vi det och vi utvecklade det för att hitta nya redskap och olika stammar slöt sig ihop och till slut började vi sörja våra döda och göra upp eld: dessa två egenskaper är mänskligheten! Inte var för sig, men tillsammans: att sörja sina döda och att göra upp eld. Men hur sorgen från början måste ha kommit till oss för att vi sörjde oss själva och av rädsla för framtiden, som om sorgen förband oss med dåtiden och tillät oss att gå tillbaka dit och hur minnena utvecklades och hur språket utvecklades för att bära minnena framåt i tiden och hur det fortfarande måste vara så att sorgen är den rädsla vi känner över att, lite ensammare än förut, behöva möta framtiden.


28 februari

I en långt gången kapitalism frodas socialismen. Den ägande makten gagnar sig själva och medelklassen känner sig inte längre tillhörandes lika mycket det översta skiktet som det lägsta skiktet eftersom det för dom bara finns två grupper: dom som äger mest och dom som äger mindre. I vårt sätt att se på saker finns inga mellanting och därför kommer dom som inte äger mest att sluta sig samman som bröder och systrar, oavsett om det skiljer mer mellan dom som äger lite och dom som inte äger alls än vad det gör mellan dom som äger lite och dom som äger mest.


1 mars

En liten gnutta självförakt bevisar att vi lever. Vi lever bara framför spegeln. Så lever vi våra liv. Åldrandes! Den som inte föraktar sig själv föraktar livet. Men vad kommer föraktet ifrån? Vad är föraktet? För det första, förakt för livet känner dom som inte anser att döden är en död men bara början på något nytt och dom kommer tala om för mig att jag har misstolkat dom, att jag har fel och dom får gärna säga det, ni får gärna säga det! Du får gärna säga det, du din lilla spjuver som sitter och läser det här, säg det! För mig bekräftar det bara att det förhåller sig så som jag tror att det gör, att dom, för vilka allting har en mening och för dom vilka döden därför inte är meningslös, jag säger om dom att dom föraktar livet! Att inte förakta livet är att tillskriva livet den mening och den totala mening som det innebär att säga att endast det levande och det levande för oss levande människor är meningsfullt och därför att säga att döden är meningslös. Detta är att inte förakta livet och att förakta livet är att inte hålla med om detta, och säger du kanske, din lilla spjuver, att döden har ju visst mening eftersom den är meningsfull för andra levande människor och om din mor dör så påverkas du och därför har döden en mening! Nej, det är inte så och nej, du har misstolkat mig helt, för mening är någonting personligt, och meningsfullt är bara det som är meningsfullt för en själv, så kan jag inte säga att mitt liv blir meningslöst i det ögonblick jag dör, eftersom jag då upphör att existera och då jag upphört att existera så kan ingenting jag åstadkommit i mitt liv påverka mig. Dom som tror på ett fortsatt liv efter döden, dom föraktar livet! Så vad kommer då självföraktet ifrån? Självföraktet kommer från våra förfäder, från att ha fötts till liv och självföraktet är föraktet vi hyser, inte över att leva, men över att ha fötts till liv! Vem var den personen som födde oss till liv? Denna person föraktar vi, som vi föraktar dom som köper åt oss en biljett till helvetet utan att själva åka med! Hur kan någon föda en annan människa till liv, när hon vet att hon lämnar honom i den ensamhet som det innebär att bli lämnad kvar, när någon dör? Det är en egoistisk handling, att föda barn är egoistiskt och vårt självförakt är det förakt vi hyser över denna egoism!


2 mars

Att inte kunna säga emot någon som säger att man är en sån som alltid säger emot, att inte kunna säga en sanning utan att vara en lögnare och att inte kunna säga en lögn utan att framstå som en sanningsmakare, så måste även skeptikern som säger att allting är falskt, tillstå en sak, en sanning som heller inte kan värja sig och gör sig ifrån: att det är sant att allting är falskt! Att aldrig, i något man gör, komma ifrån sanningen! Det är i denna omsnärjda insikt jag ställer mig framför spegeln och hur jag står där som ett äckel, speglandes mig som ett äckel och hur jag inte kan möta detta äckel som står på andra sidan och äcklar mig, utan att själv äckla mig och därför bli en del av detta äckel! Så att det enda jag kan göra, för att bota detta äckel, för att döda detta äckel, är att möta det och låtsas och böna och tillbedja äcklet på andra sidan som någonting annat än ett äckel, men hur lite han förtjänar det och hur jag därför står kvar! Det är han som började, inte jag. Det är han som är äcklet och orsaken till mitt äckel och sådan heder har jag i kroppen att jag inte ljuga för honom med ett leende, för vilken falskhet och småaktighet som efter detta leende hade fyllt min kropp. Jag måste konfrontera äcklet som ett äckel, och jag måste vänta ut detta äckel på att sluta äckla sig. Jag måste vinna kampen mot detta äckel, gör mig till ett lika stort äckel själv. Men hundra gånger hellre vara ett hedersamt äckel, än en falsk och lögnaktig människa.


3 mars

Små, nätta, knackande genom väggen. Döda den som knackar. Döda om så den knackar en gång till. Hur så stora tankar kan få plats inuti hjärnan, det är frågan. Hur en människa kan få plats i en spermie. Hur en spermie kan få plats i en människa. Vaslav Nijinskys dagböcker och döden. Kafkas dagböcker och drömmarna. Den roboten som kommer ta över världen kommer att vara en mänsklig robot: programmerad att härma människan och att uppföra sig just som människan, fast dubbelt så hårt, dubbelt så mycket. Jag tror att smärtan och verkligheten är samma sak: smärtan är verklig och verkligheten är smärtsam. För motsatsen gäller därför att njutningen och lyckan är drömmarna och fantasin. Vad vill jag säga? Varför skriver jag alls? Tanken på att svälja en levande orm och känna hur den slingrar runt i magen, gör knutar på tarmarna och sätter huggtänderna i hjärtat. Läste en text om en holländsk fysiker som var kompis med Einstein. När den holländska fysikern dog och skulle begravas så kom Einstein dit och gjorde hela begravningsceremonin till ett vetenskapsmöte. Vilket underbart sätt att hedra den döde!


4 mars

Om det som utmärker en bra författare är att varje rad han skriver känns som hans sista rader och att han vet om det, därför att han skriver allting som ett adjö till livet. Filmer som tar slut mitt i. En apa i kedjor och en livsmedelsaffär länsad på allting utom toapapper och smink. Mina drömmar börjar ta ut sin rätt. Mina tankar ger vika. Ni vet hur man i konversationer ibland råkar berätta någonting som man egentligen inte vill prata om, men man inser det för sent: kanske har man redan hunnit säga den första raden, och hejdar sig och tittar bort med blicken och låtsas som att det man sade hade man inte sagt. Direkt kommer frågorna och befallningarna från dom som lyssnar och dom är alltid intresserade av att höra fortsättningen eftersom dom märkt att man har någonting att dölja: \'vad sa du? Vad menade du? Utveckla!\' Det är så jag känner inför mitt skrivande. Att jag började på någonting jag egentligen inte hade någon aning om vad det skulle leda till och att jag just därför och just nu ångrar mig. Den enda skillnaden mot föregående exemplet är att det inte finns någon här som läser det jag skriver och därför borde jag inte heller känna att jag behöver fortsätta. Ändå känner jag det och jag känner det därför att det är jag, en annan del av mitt jag, som drar i mig och befaller mig att fortsätta. Det nyfikna jaget. Det obekymrade jaget och det rent igenom destruktiva jaget. Sorgen jag fick när jag idag satte mig framför spegeln och hur jag såg, för första gången, att jag var ett slaget barn. Jag tittade på mig själv som om jag var handikappad och jag tillät mig själv vara handikappad. Inte fysiskt, inte psykiskt. Men handikappad nog att inte kunna ta del av livet. Verkligheten behöver inte mig och jag behöver inte verkigheten. Men åtminstone är det verkigheten som är roten till min sorg och till mitt handikapp. Verkigheten har svikit mig och jag sviker den genom självförakt, det är min hämnd, min enda hämnd: självföraktet. Hur drömmarna ligger bakom muren och kanske endast därför att dom ligger bakom muren, får mig att försöka klättra över denna mur och får mig att tro att det är drömmar. Kanske är drömmar ingenting annat än det vi inte kan förstå. Kanske är drömmarna bara det som verkligheten inte hunnit ifatt än. Därför söker jag mig dit. Jag har ingen annanstans att ta vägen. Tankarna är mina redskap, som jag kastar likt barnen i en fiskdamm kastar över metspöet, så kastar jag mina tankar över den mur som skiljer verkligheten och drömmarna åt.


5 mars

Dröm om några regissörer som gjorde en film och dödade sina skådespelerskor för att filmen skulle bli bra. Ingen sade emot. Det var som om dom spelade sin roll och som att det var livets film dom medverkade i.


6 mars

Märklig dröm: om två boxare som boxades i en folkvagnsbuss, parkerad i ett gigantiskt garage. Utanför stod publiken och skrek, folkvagnsbussen vinglade och fönstren blev immiga. Det enda som publiken såg av boxningsmatchen var därför folkvagnsbussens vinglande. Ändå skrek dom.


7 mars

Att vetenskapen säger mer om människan än vad den säger om världen. Vetenskapen är vårt värsta hot, för den förser oss med sanningar vi inte har någon aning om, som vi inte kan ta till oss och som vi därför kan använda i bästa syften. Men aldrig att förglömma, vetenskapen är farlig inte för att den förser oss med sanningar, men för att människan tror på den.


8 mars

Hur folk som tror sig veta har en tendens av att tappa självinsikten och det kritiska förhållningssättet till sig själva. Bobby Fischer till exempel, efter att alla hade kallat honom för geni så trodde han snart på allting, därför att han trodde på allt han trodde, därför att han trodde på sitt eget geni. Det farliga med att tro på sig själv, därför hela tiden bekämpa vem man är och det man tror är sant.


9 mars

Den bok jag har i mitt huvud och ämnar att komma ut.. Den bok som jag vill skriva.. Den bok som jag inte kommer att skriva men som om jag hade skrivit en bok hade sett sådan ut.. Det är en bok som om mänskligheten hade gått under i en stor smäll och om sedan, efter några tiotusentals år, en ny mänsklig ras hade uppstått och utvecklats och endast ett minne från vår mänskliga ras hade funnits, endast en fossil; den boken.. så är boken i mitt huvud som sådan att den nya mänskliga rasen hade läst den för att sedan bränna upp den, sett varandra i ögonen, skrattat och sagt till varandra: vilken himla tur att vi inte levde då! Den boken jag har i mitt huvud är ett sådant kolsvart porträtt över människan och vetenskapen och religionen och allting, en sådan dyster, deprimerande bok att jag tänker för mig själv, innan jag somnar: varför har jag inte tagit livet av mig än? Så dyster är den, att mitt liv och mitt fortsatte leverne är en paradox mot vad som står där.


10 mars

Om vetenskapen någon gång hittar svaret på alla mänskliga frågor, som vad meningen med livet är och vad tankar är gjorda av och om själen finns, så tror jag den bara gradvis kommer upptäcka sanning efter sanning och att den sista gåtan som dom om inte anser sig ha besvarat än kommer att vara så enkel men så paradoxal gentemot alla tidigare sanningar dom hittat, liknande frågan: är verkligheten eller spegelbilden spegelvänd?


11 mars

Läste en artikel om ett vulkanutbrott i Västindien i början av 1900-talet. Lava hade strömmat ner för berget och begravt en stad med 29000 invånare. Endast två överlevde. Artikeln handlade om lavans hastighet och färg. Det enda jag ville ha reda på var vad dom två överlevande pratade om. Kanske kan det förklara för mig, mina innersta tankar, när jag står framför spegeln och stirrar på mig själv, min enda vän och min enda fiende, för att sedan blicka ut över en värld full av plast. Det är denna plasten som skiljer mig från spegelbilden och det kanske istället är så: att verkligheten bara är en mur vars på båda sidor drömmarna håller till. Så att vi oavsett om vi är vakna eller sover, endast drömmer, men att verkligheten hindrar oss från att uppfatta det, eftersom den hindrar från att inse att vi hela tiden drömmer och därför anser vi att när vi inte drömmer, likt vi alltid gör det vi ser till kontraster, att vi om vi drömmer när vi sover och att det inte kan vara samma sak som det vakna tillståndet, så kan vi alltså inte drömma nu. Men kanske är drömmarna lika verkliga och verkligheten lika verklig när vi sover som när vi är vakna.


12 mars

Hittade en gammal videoupptagning av Martin Luther Kings \'I have a dream\'-tal och mindes alla kvällar som ung då jag lyssnade på en kasseinspelning av samma tal och hur jag tryckte örat mot högtalaren och i knastret hörde hans röst svärma emot mig likt en sandstorm i öknen, lägga sig över mig och istället för att ingjuta hopp i mig, trycka ner mig med den bittra insikten att han hade blivit mördad och nätterna igenom tänkte jag på hur någon kunde döda en sådan som han. När jag nu minns det så är det främst hur jag låg i sängen som jag minns och hur jag tryckte örat mot högtalaren och fingrade nervöst på volymratten för att inte mina föräldrar, i rummet bredvid, skulle höra att jag fortfarande var vaken. Några år senare läste jag om Malcolm X och efter det fastnade jag för dom Svarta pantrarna och plöjde biografier om Huey P. Newton och E. Cleaver, tills jag körde fast i Franz Fanon, som på något sätt och genom våldets ögon talade om för mig precis hur världen fungerade. Vi var djur och det var den första och hittills en av få böckerna jag läst, där författaren på ett sådant ärligt vis skildrar människorna som ingenting annat än djur, endast följande sina instinkter. Mycket av hans idéer bär jag mär mig fortfarande.


13 mars

Dom gamla gubbarna och tanterna kommer ihåg mitt ansikte, jag ser det i deras ögon. Deras kappar darrar nog. Mannen som tömmer soporna kommer också ihåg vem jag är. Mitt namn står inristat på sopnedkasten som ett \'hit men inte längre\', som ett \'I was here\'. Jag är en galen man, ge mig en penna och jag ska visa världen vem jag är. Folk skriver om andra saker. Jag kan inte läsa det. Jag förstår inte. Det enda jag förstår är att för varje oläslig bok som skrivs så finns det en massa folk som säger att dom har läst den och dessutom blir lyckliga av vad dom läst. Men vad ska man läsa om inte styckena som tar mer utav en än dom lämnar kvar, som river och sliter ens drömmar i stycken och lämnar stora, blodiga rester kvar åt gamarna att äta upp, som svärtar ner och spottar mot platsen där man står, som hånar och trånar efter ens gunst, inte för att älska, inte för vänskap, men för att slå några slag till, som smärtar och lider och med varje ord blottar tänderna, likt ett rovdjur på jakt, som försvinner bort och fyller käften med saliv, som drar ner varenda tanke till gyttjan och skiten där bisarra föreställningar matchar verkligheten som sagoböckerna matchar framtiden och hur det jag skriver matchar spegelbilden på ungefär samma sätt: som ett rovdjur ser jag mig själv rivas isär och ätas upp av andra tankar, savannens gamar, kylan och apatin. Om man läser för att bli lycklig kan man lika gärna blåsa ballonger till barn och på det sättet har olyckan sin fördel: för medan lyckan är till för att spridas så manar olyckan endast en att stänga in sig på sitt rum och skratta åt sin spegelbild, till att inte synas och inte verka, till att inte visa sig bland folk. Människans roll i det sociala är att sprida lycka. Olyckans roll i det mänskliga är motsatsen, är ensamhet, så stänger jag in mig på mitt rum, låser dörren och kallar det för välgörenhet. Låter därför inte öppna dörren ens om någon knackar och kan med gott samvete sitta hela dagarna i ända och ägna mig åt mig själv och mina böcker och mina ord, det vill säga: min misär som alltid fyller mig med välbehag, olustens upprymdhet, känslan av att vara och känslan att förtjäna det, förtjäna sin ensamhet därför att jag inte på något sätt kan sägas förtjäna någonting annat, som närhet och empati. Därför inte behöver ha dåligt samvete för att jag inte tar del av det eller tar del av någonting alls annat än min egna misär.


14 mars

Där frisören biter på naglarna, sitter jag med benen i kors och räknar dagar i mitt liv.


15 mars

När Kafka skrev så skrev han inte med händerna men med blicken och med sättet han höll sitt huvud på, tyngd i famnens alla veck och lealös. Hur Van Gogh höll penseln som om den vore ett vapen, en kniv utan skaft som han när som helst skulle stycka sönder sina närmaste vänner med, sin familj och sig själv. Alla färger, han ville döda dom! Ur målningarna: ilska och vansinne och ursinne. Den enda konsten: rätten till att dö och konsten att leva upp till det. Hur ska man skildra sin barndom om inte som två blodiga knogar? Som två blodiga knogar tryckta mot en bioduk i en biosalong där alla sitter ner och ser och ser belåtna ut. Sen reser sig ur stolarna, knäpper kapporna, och säger till varandra: \'filmen var väl bra för jag gillar lyckliga slut!\'. I verkligheten är alla lyckliga slut bara början på något nytt, större, råare, och mycket verkligare än förut. Den bästa komedin har ett tragiskt slut, inte för att slutet i sig är tragiskt, men för att komedin tar slut. Den lyckligaste drömmen är den tyngsta att vakna upp ur. Hur ska man skildra sin barndom om inte med en avbruten penna? I förakt, hån och protest mot att den man är ingenting har att göra med det dom sa att man skulle bli. Jag föddes med självföraktet som kramdjur liggandes i sängen till att växa upp i ett rum fyllt av självporträtt! Hur ska man skildra sin barndom om inte med en pensel som spretar åt alla håll? Som mörka färger och en alldeles för stor sol som lös och skrek i hotfulla ordalag: \'kom igen och daska upp dig nu, kom igen och kom ut, kom igen och bli som alla andra!\' Som bländande spegelglas. Som ensamhet. Hur ska man skildra sin barndom om inte som den värsta tiden i sitt liv, för att visa att man är äldre nu och allt är bättre nu. Jag blev aldrig slagen som barn, jag blev aldrig misshandlad, men ibland önskar jag, det hade varit så mycket lättare att förklara då, dom känslorna som fyller mig idag. Vrede! Är det inte en vrede över vad jag blev utan kanske just enbart en vrede över tidens gång? Vrede hursomhelst, vrede! Jag var så liten då, jag hade ingenting. Hur Strindberg höll sin penna om inte som ett spjut framför en lejonflock. Så måste jag skapa mina lejon nu. Jag hade inga lejon eller demoner. Jag hade bara självporträtt. Mitt självförakt föddes sålunda inte ur mig själv och ur min spegelbild, men föraktet behövde någonting att kasta sig över. Föraktet fanns alltid där. Det var pennans fel. Jag hade en penna men ingenting att skriva om. En pensel men ingenting att måla. Jag behövde någonting att skriva om. Jag behövde någonting att förakta. Jag behövde ilska när dom andra barnen behövde omsorg. Dom gav mig omsorg och jag gav dom mina självporträtt. Dom gav femton bitches och bad mig hålla takten. Jag gav dom långa blickar. Jag gav dom mitt liv, min kropp, skändad och naken, sen skrek jag: \'kom hit och slå ner mig då, era fega jävlar!\' Hur höll Boris Mikhailov sin kamera om inte som en bibel i ett koncentrationslager? Jag trodde inte på Gud för att han inte kunde ge mig någonting annat än omsorg. Jag trodde inte på kärleken för att den inte trodde på mig. Jag trodde inte på mig själv. Jag visste inte vem jag var. Endast självföraktet viskade mitt namn. \'Kom hit och lek med mig\' sa självföraktet till mig. Jag trodde på lidandet för att lidandet var det enda som trodde på mig och jag viskade till lidandet: \'jag ska aldrig överge dig\'. Lidandet skulle aldrig överge mig, det visste jag och jag visste att om lidandet skulle överge mig så skulle det komma ännu en form av lidande: ensamheten. Jag levde i ett vakuum, en dröm, där allt på håll betydde liv och död men så fort det kom närmare plockade jag ner som levebröd.


16 mars

Pojkarna med kvastar berättar sin version av sanningen bara genom sättet dom sopar på, så ristar jag in mitt namn bredvid, lite ovanför, med kritor för hårda for att sopas bort, för att visa för dom och bevisa för folket som går förbi: att jag var där men ändå lite utanför.


17 mars

Jag är en figur i porslin, mitt skelett skört och benen tunna som tändstickor, stegen vingliga och vindarna hårda: men mitt hjärta är gjort av dynamit. Mina läppar är hårda som stål, min blick som facklor och min tunga som drakens tunga, het som eld, brinnande, kastandes eldklot och vass nog att skära insikter mitt itu.


18 mars

Varför dom vackraste melodierna bär dom vackraste berättelserna har så klart ingen annan orsak än att vi lyssnar inte på vad folk sjunger eller säger men på hur dom sjunger och säger det.


19 mars

Såg ett program på TV:n om en schimpans som suttit hela sitt liv i en betongcell och därför aldrig sett träd eller ens några andra schimpanser. Men ibland skuttade det in paddor i hennes cell och hon tog upp paddorna, höll dom i sina händer, klappade dom och pussade dom innan hon satte paddorna på sin axel.


20 mars

En kinesisk kille med trasiga jeans, Ramones-t-shirt och söndriga Converse står med fötterna ihop och röker en cigarett. Dom spelar barfotafotboll utanför Opera-huset och pojken med Maradona-tröja gör flest mål. En tjej med gulfärgat hår står lutad mot ett räcke och ser snygg ut. Fingrar på sin mobil. Hon blir aldrig min. Det är någon annans brud. En student med bärbar dator kommer in i livsmedelsaffären och köper cigaretter och en flaska öl. Två små barn springer slalom mellan fontänerna i jakt efter en ballong. Ett par håller varandra i handen, vandrandes så obekymrat genom parken, kyssandes försiktigt, oskyldigt, ungdomligt. Neonskyltarna blinkar i takt och fåglarna sitter på en papperskorg och håller vakt, äter upp vad som finns kvar att äta upp. Människor passerar förbi, i stora klungor av ensamma steg, ensamma andetag, ensamma blickar och armar hängandes lealös vid sidan om, fortsätter ner för Nanjing Lu för att se The Bund i månskenet och kanske tindrar en stjärna förbi och på floden möts färjors upplysta strålkastare och små fiskebåtars ensamma lanternor. På färjorna dansar folk, på fiskebåtarna sjunger man. Dom vill bara stå där, så låt dom vara. Dom vill se världen guppa i vågorna, glittrandes som lyktorna på Pearl Tower. Likt en symfoni, och dirigenten: en tiggare som rör om sin pinne i papperskorgen. Flickorna med blommor i sitt hår, man kan se dom le och i deras ögon kan man se månskenet reflekteras som om månen bodde där. Dom tindrande stjärnorna tindra, som om dom bodde precis bredvid. Det var det Shanghai jag kom till. Jag stod vid hamnen och räknade båtar dagarna i ända. Jag tittade på folk som tittade på mig och kände mig som dom deras blickar. Förlorad i deras blickar. Jag kände mig som skyltdockorna. Jag kände mig som skyskraporna och när jag stod där och räknade båtarna som flöt förbi kände jag mig som båtarna och som vågorna och som lyktorna på Pearl Tower och som stjärnorna och som månen och jag undrade för mig själv vad det var som fick människor att alls tänka, att alls tvivla, att alls ifrågasätta livets skönhet.


21 mars

Mänskligheten kommer att gå till universums historia som det mest komiska och förvirrade inslaget och skeendet någonsin. Man kommer säga om oss att vi var en grupp som föddes till jorden utan att ha någon aning om vad vi gjorde där, men för att låtsas, inför varandra och inför oss själva, att våra liv visst var meningsfulla så hittade vi på egna svar på frågan, egna anledningar till att leva och egna anledningar till att dö. Vilket bara gjorde det ännu mer uppenbart att vi alls inte hade någon aning om vi gjorde där, men som om vi ändå ville dölja det. Vi lever under skam, vi lever i skammen för att inte veta vad meningen med våra liv är. Som om vi förutsätter att det antingen är någon där uppe som vakar över oss och svär över oss, eller som vi tror att mänskligheten är en färd mot ett mål, i vilken riktning vi inte har någon aning om. Detta är den skam vi bär, de religiösa över att inte än ha lärt sig Guds namn och de icke-religiösa över att inte föra arvet från förfäderna vidare på ett meningsfullt och ansvarsfullt vis. Som om det var vi, vår tid och vår generation som tappade tråden. Likt överambitiösa individer, förvirrade, drömmandes och dragandes isär av att inte veta vilka vi är men ändå anta att vi å ena sidan är en del av gruppen och å andra sidan är individer. Det egoistiska folket. Det falska folket, som försöker göra allting rätt, som försöker och försöker som försöksråttan i sitt hjul springer fortare och fortare utan att inse att det bästa för honom vore att lägga sig ner och njuta av tiden. Det rastlösa folket. Det drömmande folket. Som om mänskligheten är ett experiment av någon Gud som bara vill ha någonting att skratta åt, någonting underhållande, någonting som fördriver hans tid. Mänskligheten är råttan i hjulet: den springandes, vi sökandes efter sanning. Vad Gud får ut för nöje av det vet endast Gud själv.


22 mars

”Gammal nog att veta att jag är för ung för att möta världen tand för tand”. Jag satt ensam en kväll när jag plötsligt fick reda på att Dolly Parton för mer än fyrtio år sedan hade förklarat precis varför jag känner mig som jag gör. Gamma nog att ändå försöka, men ung nog för att inte kunna ta ansvar för mina handlingar. Gammal nog att betala, men ung nog för att inte kunna betala tillbaka. Fast i ett ingenmansland där folk stirrar utan att prata, lyssnar men inte förstår. Jag stod på tågstationen idag, väntandes på ett tåg. Inombords frös tankarna till is. Mina ögon letade efter någonting att fästa blicken på. Mina fingrar darrandes. Halsen förkyld, andetag sprutandes ut rök liknande den rök som fabriksskorstenar spottar ut dag in och dag ut. Små barn med stora väskor, letandes efter landet där inga speglar finns. Deras blickar nyfikna, deras händer nervöst fingrandes på remmarna. Några tanter och gubbar bredvid, ståendes stilla, likt statyer skildrandes den tid jag så länge kämpat för att fly bort ifrån. För att hindra ålderdomen dess gång måste man först erkänna den, för att slåss måste man ha något att slåss emot. Högtalarnas röster ekandes över perrongen: tåget tio minuter försenat, tjugo minuter försenat, trettio minuter försenat.. Det kändes som att jag var född där och som jag samtidigt skulle dö innan tåget hunnit fram.


23 mars

Att dom revolterar får för sig saker dom tror sig förstå, så att när revolutionen är genomförd står dom med armarna korsade och säger: ’varför slogs vi alls?’.


24 mars

Jag drömde om tåg. Att jag i drömmen hade fått en tågbiljett till Afrika i present av min morsa och att jag samma kväll skulle ta tåget, så jag begav mig till perrongen där jag såg att tåget var försenat till följande morgon. Av rädsla för att missa det så lade jag mig ner på en av bänkarna för att sova, men kylan var för påträngande för att somna ifrån. Hela natten låg jag och kurade ihop mig och stirrade mot stjärnorna och när solen väl gick upp efter vad som kändes som en evighet, så stod det på en skylt att tåget blivit försenat ytterligare och inte skulle ankomma förrän följande eftermiddag. Återigen, av rädsla för att missa tåget så satt jag kvar och när jag väl vid tretiden såg ett tåg ankomma så hoppade jag på det. Tåget åkte iväg och när konduktören kom för att titta på min biljett sade han att det var fel tåg och jag nu var på väg i fel riktning. Jag frågade om att få sitta kvar, men han bad mig att kliva av och sade att om jag skulle vara kvar så måste jag också betala för en ny biljett. Jag hade inte pengarna och vädjade om att ändå få sitta kvar. Men han var bestämd på sin sak och tåget stoppades mitt ute bland åkrar och skog: ’hoppa av nu eller så ringer vi polisen’. Jag hoppade av och började gå den långa vägen tillbaka till perrongen och brådskades om att hinna fram tills mitt tåg skulle avgå. När jag så kom fram till perrongen hade skymningen fallit och tåget jag väntat på hade redan avgått.


25 mars

Framför våra fötter och i allt som sker i det vi ser utspelar sig ett skådespel, en pjäs där vi spelar rollen som åskådare. För oss själva spelar vi alltid rollen som åskådare, men på alla sätt spelar vi en roll. För andra spelar vi någon annan roll. I samma pjäs, i samma liv. Denna uppdelning i hur vi lever våra liv, antingen som vilka vi är eller antingen som vilka anser att vi är: den klyver oss i två bitar. Men det är inte den som gav upphov och gjorda att vi började tänka, jag vägrar se det så därför att jag inte på något sätt kan se det så: utan tvärtom att det var tänkande som klöv oss och att vår förmåga att sätta oss in i andras tänkande, eller ens vårt antagande att andra tänker, det är det som kluvit oss och för in oss i den största paradoxen av alla: att tankarna innebär att vi ser oss som vilka vi är. Kluvna är alltså endast dom som tänker. Dom andra är hela, men inte heller någonting annat än vilka andra anser att dom är. Det enda tänkandet är således det tänkande som går ut på att vi identifierar oss själva och drar en distinktion mellan vika andra anser att vi är och vilka vi är. Denna relation till omvärlden, denna kontrast och denna paradox gör det omöjligt för oss att samla ihop oss och se oss i spegeln som en enda person. Inte ens i ensamhet, om vi så stänger ute omvärlden och därför borde vara endast en samlad del, alltså den vi är, så är det inte! Då är vi den ensamma och i spegelbilden identifierar vi oss som den ensamma. Att alls identifiera sig med någon antyder på denna uppdelning, då vi för att identifiera oss med någonting, säg ensamheten, själva måste vara någonting. Som ett papper som läggs ovanpå ett annat papper, eller en färg som läggs på ett blankt papper, så måste vi ha någonting att lägga färgen på och även om det blanka pappret är blank, så är det i alla fall någonting: det vill säga blankt. Det skådespel som spelas upp framför oss kan vi alltså inte till fullo njuta av då vi är för upptagna av oss själva och den roll vi spelar. Tänk en teaterpublik där ingen bryr sig om vad som händer på scenen, därför att dom alla är så måna om hur dom sitter, hur deras frisyr ser ut, hur slipsen är knuten, hur sminket ligger: sådan är mänskligheten, sådan är den tänkande människan. Insnöad och förlorad i sig själv. Förvirrad och vilsen och bortkommen.


26 mars

Om allting hade varit en färg, om världen bestod av en färg så hade denna färg rymt regnbågens spektrum. Att världen består av många olika saker därför att vi ser många olika saker vore förhastat att anta, då det lika gärna kan vara att det bara finns en sak och att vi ser denna sak på olika sätt, i olika vinklar, i olika ljus.


27 mars

Hur jag skriver genom att kasta mig över mina tankar. Som draken kastar sig över prinsessan och hur prinsessan springer därifrån ovetandes om att draken i själva verket bara ville henne väl och i själva verket skydda henne från andra drakar. Därför rädd, flyendes för sitt liv och hur draken inte kan trösta henne eller bota denna rädsla därför att den inte pratar samma språk och inte kan göra sig förstådd, därför måste stå kvar med svansen mellan benen till att se prinsessan fly bort, utom räckhåll, bort, bort och när prinsessan inte längre synts till känner sig draken ensammare än någonsin. Men värre än så: misslyckad, missanpassad och i vägen och för att bota dessa känslor känner han sig manad att på nytt försöka hitta prinsessan. Sådan är min relation till tankarna och sådan är min relation till orden: som om jag är fångad i fel kropp, fångad i fel dräkt, fångad under ord som på intet sätt säger någonting om vem jag är och vad jag är till för men heller inte kan göra andra förstådda av denna känsla. Därför ensamheten och därför misären, över att inte ens kunna uttrycka hur ledsen jag är och hur vill jag väl, alls inte kunna uttrycka vem jag är.


28 mars

Drömmarna för långt borta och för svaga för att skrivas ner. Skriver ner dom ändå. Om jag bara hittar rätt ord kan även det svaga intrycken bli starka. Träds rötter växer sig starkare i storm. Om jag bara jagar dom så kommer dom att växa sig starka nog att blända mig. Jag drömde om en stor tidningsvagn som stod på gatan. Alla sorters tidningar låg och fladdrade och jag sprang fram för att rycka åt mig några. Just när jag tagit den sista tidningen så kom tidningsbudet ut från ett hus och stirrade på mig. Det var en vacker tjej och jag lade i all hast tillbaka tidningarna, som för att dölja att jag någonsin tagit dom. Naturligtvis såg hon att jag lade tillbaka dom och jag såg att hon såg, så jag stakade mig på orden och stammade fram något som: ’jag skulle inte...’. Hon sa att det var lugnt och jag gick därifrån, med huvudet skamset hängande från axlarna. Så vände jag mig om för att se om hon stod kvar och hon stod kvar och jag ropade till henne, ’vill du...’ och så försvann orden igen. Jag fortsatte att gå och när jag så kom fram till min port, så stod hon där och log framför mig.


29 mars

Jag känner mig som en skyltdocka, som stirrar likadant oavsett vilka kläder han bär. Den stirrande, apatiska, rastlösa blicken. Jag identifierar mig så med min blick, att allt det andra - frisyren, kläderna, skäggväxten - inte längre bekommer mig, det verkar inte ens vara en del av mig. Det är hur jag ser ut för andra människor, det är hur jag anpassar mig i det sociala för att överleva. Men blicken, den tar inte hänsyn till någonting. Det är blicken som är jag, det enda levande, det brinnande, och allt det andra, alla tankar och alla mentala processer och allt, det är bara redskap för att hålla denna eld vid liv.


30 mars

Det finns inga religiösa krig. Religioner krigar inte. Gudar krigar inte! Det är människor som krigar. Det är krigande människor, inte religiösa. Dom må ha religiösa övertygelser, men dessa övertygelser och dessa föreställningar slocknar och försvinner bort i samma stund dom plockar upp vapnet. Att krig skulle ha religiösa motiv? Jag kan inte se hur ett krig skulle kunna ha ett religiöst motiv då det inte bedrivs med religiösa medel. Det går inte att bedriva ett krig med religiösa medel, men kanske en kamp, kanske en befrielsekamp liknande den Gandhi bedrev. Men denna kamp var heller inget krig och allra minst religiöst. Det var just en befrielsekamp. Hur skulle ett krig se ut där båda sidorna vänder andra kinden till? Patetiskt. Så två frågor måste den kristna soldaten svara på. Om inga andra gudar finns, varför då säga sig kriga mot andra gudar? Är inte det att erkänna existensen av andra gudar? Så klart, och därför för inte kristendomen sina krig mot andra gudar, utan endast mot människor som dom anser vara förvirrade och förlorade därför att dom inte har mottagit guds kärlek. Dom kristna som krigar har endast ett motiv: dom vill rädda världen undan ondskan. Men är inte budordet som säger att man icke skall hava några andra gudar, motsägelsefullt? Det finns ju bara en gud! Den andra frågan lyder som följer: medan det i Bibeln står att man ska döda dom som jobbar på en söndag. Ska man inte vända sina fiender kinden till? Dom som anser sig bedriva religiösa krig leds därför in i det paradoxala att ett krig inte kan sägas vara religiöst och därför inte heller krig ha religiösa motiv, alltså finns inga religiösa krig.


31 mars

Tankarna håller på att försvinna bort, utom räckhåll. I ett sista försök tränger jag upp min kuk i deras värld. Jag måste provocera den största tanken att börja slåss. Jag säger till honom: kom hit och slåss. Jag anfaller tankarna som ett lejonhanne anfaller en hona. Utan att fråga först. Jag måste provocera lejontankarna att äta av mitt kött. Men dom tankarna jag når är endast blodiglar som suger ut mitt blod och låter mig skrumpna inifrån och ut. Jag väntar tankarnas kukar att hänga ner i min värld, framför mina ögon: då ska jag hugga tag i dom och bekräfta för mig själv att mina tankar är också min verklighet. Jag ska hugga dom och svinga stora köttstycken och jag ska smörja in mig och kleta in mig i blodet, som griskultarna rullar sig i skiten och jag hoppa i ån full av pirayor och jag ska låta dom äta upp mig och innan dom tuggat isär min tunga så ska jag skrika till dom tittar på: ’låt kyrkklockorna klinga ut i natten och låt tiggarna sitta på den första bänkraden, låt gamarna flyga över altaret och låt ormarna rassla över golvet och låt ugglorna hålla minnestalet!’. Mitt liv går ut på att bevisa mina tankars existens, och vad, på ett bättre sätt, gör inte det än att dö för tankarna som försöker riva mig isär. Dö innan dom river mig isär, likt massmördaren dödar sig själv när polisen knackar på hans dörr. Tankarna är mina offer och tankarna är min polis. Ingenting skulle vara mer förnedrande, och mer förödmjukande och mer förfärligt, än att låta tankarna riva mig isär. Att bli ett offer för dom som jag själv har offrat. Jag söker tillståndet när det inte finns någon återvändo, ens något vägval och där allt därför stupar ner i döden, så att jag kan ta det sista steget som om jag inte hade något val och som om det därför inte var mitt fel att jag dog.


1 april

Att alla ord som rimmar betyder samma sak. Kanske är det så? Kanske är det som Wittgenstein sa, att talspråket bara är spelregler som styr vi håller oss till för att kommunicera. Hur rimord i så fall inte betyder någonting annat än att dom rimmar.


2 april

Jag satt på biblioteket i förmiddags. Hade samlat ihop en hel stapel av böcker framför mig. Tidskrifter om vetenskap och konst och musik och resemagasin. När jag så hade läst ett tag, blev det omöjligt att sitta kvar. Det tycktes som att alla mina tankar fick plats där och att allt som stod hade skrivits förut och som att alla böcker som hade skrivits bara var samma tanke som upprepats om och om igen. Från olika vinklar, vad var då denna tanke? Det var ingen tanke i sig, men endast tanken på att man hade en tanke och tankarna som följde ur det: hur man ska greppa denna tanke, hur man ska fånga den och skriva ner den. Det handlade alla böcker om och magasinen handlade om samma sak. Jag sprang hem och greppade tag i pennan och försökte skriva ner allt som hade stått där. Jag försökte skriva ner det igen. För första gången kändes det inte nedslående att allt jag skriver har skrivits förut. För jag visste att allt som skrivits har skrivits förut.


3 april

Om James Dean. D. sade en gång att Marlon Brando var bättre än James Dean. Det diffusa i hela påståendet ’vara bättre’, men ändå, att Marlon Brando skulle kunna vara bättre. Jag kan inte se hur det ens skulle gå att jämföras, då Marlon Brando skildrade den självsäkra, coola, pojken medan James Dean porträtterade den osäkre mannen, eller som Andy Warhol sa: ’vi tyckte inte om honom för att han var perfekt, utan för att han på ett perfekt vis symboliserade den sårade men vackra själen av vår tid’. James Dean skildrade den tänkande människan, som i sin rebelliska uppsyn mot världen, talade om för världen: ’tänk själva!’. Han skildrade den ensamma människan, den övergivna människan, den sköra och ömtåliga och känsliga och hungriga människan. Den moderna människan, den ambivalenta och kluvna människan, det vill säga själen för vår tid. Hans händer i kappan, cigaretten i munnen och ögonen sökandes, blicken flackandes, som en skadad vagabond på jakt efter ett skjul att skydda sig emot regnet ifrån. När D. sade att Marlon Brando var bättre, så svarade jag att jag inte kunde identifiera mig med Marlon Brando som jag kunde identifiera mig med James Dean. Nu i efterhand inser jag att det var ett väldigt passande svar. Att Marlon Brando var en bra skådespelare men att James Dean var en bra människa, och inte för jag vet hur det ligger till så är det just det som syns i filmerna, som kommer fram i filmerna: skådespelaren Marlon Brando och människan James Dean. Som om Marlon Brando spelade någon annan men samtidigt hur James Dean i alla sina tre filmer spelade sig själv och endast sig själv. På så sätt kan man förklara den ikonstatus han har fått, liksom den ikonstatus Bob Dylan har fått, med samma ord: dom satte sig själva i centrum, dom spelade sig själva i sina liv och dom spelade sig själva, dom var inte sig själva men dom spelade sig själva. Denna distinktion är också mycket viktig att dra, då att vara sig själv är att spela rollen vilka anser att man är medan att spela sig själv är att vara den man själv anser att man är och den roll man själv anser att man spelar. På så sätt distanserade dom sig från sig själva, tog rollen som några andra bara för att ställa sig framför sina speglar och härma han som stod på andra sidan: därför spela sig själva men inte vara sig själva. Bob Dylan sade en gång: när jag sjunger är jag Bob Dylan varpå någon ställde frågan: men vem är du annars då? och Bob Dylan svarade: mig själv. Detta är den sargade och vackra själen som Andy Warhol skrev om, buren av människan som förstått att vara sig själv och att spela sig själv inte är samma sak. Alltså innan Bob Dylan så var alla sig själva, varpå dom sjöng vad dom såg medan Bob Dylan var det alla andra ansåg honom vara medan han sjöng om sig själv. James Dean gjorde samma sak och han spelade i alla sina roller sig själv, det är därför vi kan identifiera oss med honom, inte för vem han var men för hur han spelade sig själv på samma sätt som vi spelar oss själva oavsett vilka vi är och vilka vi spelar.


4 april

Är det så, att för dom som levt hela sina liv omgärdade av ljud kommer tystnaden som ett oväsen? Är tystnaden ett ljud och om det är så vad är i så fall den riktiga tystnaden, eller intet? Allting går det att fundera på. Allting går det att gräva ner sig i. Telefonen ringer och det är M. som frågar om D. är här. Nej, svarar jag. Okay, säger M. Sen lägger vi på och tänker inte mer på det.


5 april

Stunder av ren och skär skönhet. Att bli utpekad som mördare och inte i rätten kunna ge något alibi eftersom man just då mordet skedde var otrogen med en bekants fru.


6 april

Gryningen kommer som ett skepp klättrandes över horisonten. Vid hamnen står jag och knäpper otåligt med fingrarna som om jag förbereder mig på att skeppet ska lägga till vid hamnen och som om jag förbereder mig för hur jag då ska hoppa på det, rusa fram till kaptenen och falla ner på knä, knäppa mina händer och säga till honom: ’snälla, snälla, ta mig till landet som inte är’.


7 april

Som om tankarna är min storm medan jag är fast i stiltjen, det lugna och apatiska framför spegeln: orkanens öga och hur jag försöker slänga mig in där, huvudstupa, handlöst, där lejonen ryter och barnen svär, men hur samtidigt tankarna är det som omgärdar mig och hur orkanens öga alltid är i orkanens mitt.


8 april

Dom såg ut som två par som varit tillsammans så länge att deras utseenden börjat smälta ihop. Jag tänkte på min mormor och hur jag som barn, i rädsla för mardrömmarna, frågade henne vad jag skulle göra för att slippa dom. Hon sade till mig, vis som en gammal kvinna, att man tänker på vad man drömmer om och att jag inte borde tänka på hemska saker så skulle allting lösa sig. Följande kväll tänkte jag på att jag inte skulle tänka på hemska saker och jag tänkte så mycket på det att natten efter kom dom värsta mardrömmarna jag någonsin sett hem till min säng och hälsade på.


9 april

Mitt liv är ett krig mot lyckan. Tro inte att jag sitter här för att jag inte har någonting bättre för mig, eller för att jag inte vet. Sanningen är den att jag vet alldeles väl vad livet går ut på. Jag vet att lyckan är en skymf mot livet ett sätt för människor att känna sig värdefulla som gör deras liv lika värdelösa som soporna i Santiago. Jag har slagits med lejon i Dar Es Salam. Jag har druckit risvin med risbönderna i Guillin. Jag har simmat den engelska kanalen. Alla barnsoldater i Somalia vet mitt namn. Alla hundarna i Riga vet mitt namn. Kejsaren av Burma känner mig. Sultanen i Brunei känner mig. Pingvinerna på Antarktis känner mig. Jag är en galen man, fast i min spegelbild till att skratta och håna han som står på andra sidan och ser så belåten ut. Ge mig dynamit! En påse full med krut! Jag har skakat hand med Evita och älskat med Lolita. Vänskapsband runt främmande handleder knyter jag som stubiner från stjärna till stjärna. Ett stadigt tag om månens midja. Se hur hela himmeln exploderar! Fiskarna på Seychellerna lägger palmblad på vägen där jag går! Hästarna i Eldslandet applåderar när dom ser mig! Isbjörnarna på Grönland kramar jag som barnen kramar sina teddybjörnar. Men det finns inga lycka i det där. Det finns ingen lycka alls. Kriget i spegeln är ett krig mot världen och i mitt krig mot världen måste jag ställa mig på världens sida för att inte helt och hållet falla ihop. Som generalen i det sista slaget går ensam därifrån, jublar i sin ensamhet och skålar för sig själv: om jag dödar alla finns ingen kvar att begrava min kropp. Men hur ska jag låta bli att döda utan att bli dödad själv av alla dom som tror sig veta vad lycka är? Så blir väl ryktet som överlever döden att jag skrev för att jag var full!


10 april

Man kan vara intresserad av Andra världskriget av två olika anledningar. Antingen för att man är intresserad av hur armén såg ut, vilka vapen dom använde och så vidare. Eller så kan man vara intresserad därför att man söker svar på frågan varför dom slogs och hur detta urartade sig: hur olika krigsplaner såg ut och utfördes. Samma sak gäller litteraturen. Folk kan läsa en bok för att se till språket och se orden som ord och folk kan läsa en bok för att dom vill veta varför författaren skrev som han skrev, hur han skrev det och vad som drev honom. Det är två olika folkslag. Det dumma folket och det levande folket. Endast en sak förenar dessa folkslag: skönheten. Liksom vi i krig, oavsett vad vi intresserar oss för, inte kan motstå att dras med av skönheten på ett slagfält. Där orsak och verkan smälter ihop. Där arméns vapen och alla underliggande krigsförklaringar smälter ihop och där ingenting annat spelar någon roll än att överleva: att döda för att inte dödas. Som poetens ord smälter ihop med skönheten, inte endast är varför han skriver, men just har han sitter ner och skriver. Poetens skönhet, det är den skönhet som för dom båda folkslagen ihop: poetens skönhet och inte poesins skönhet. Hur han sitter ner och skriver sina ord för att inte dödas. Hur han sitter ner och dödar för att inte dödas. Ett krig utkämpat i ensamheten med spegeln som slagfält. Ett krig mot sig själv. Så står poeten inför ett val, med samma utgång: att döda sig själv eller dödas av sig själv. Att långsamt dö eller att sätta kulan i skallen? Att vara eller icke-vara, är för honom ingen fråga. Det är bara ett påstående, som för honom lika gärna hade kunnat skrivas om till: att icke-vara eller att icke-vara. Författarskapet är ett självmord!


11 april

Jag stod på gatan och rökte en cigarett och en tom spårvagn skramlade förbi och det slog mig att jag har aldrig sett en tavla som jag samtidigt när jag tittar på den, vet att om jag själv hade målat den och om jag hade vetat att jag hade målat den då jag stod och tittade på den, hade kastat mig över och förstört den. Inte för att den inte är fin, men för att den inte längre betyder någonting och det slog mig följande: en målad tavla betyder i sig ingenting för konstnären, utan det enda som betyder någonting är målandet. I samma ögonblick som han lägger ner penseln har tavlan spelat ut sin roll. På samma sätt är det med författare och deras skrivande. Den skrivna boken betyder ingenting och en författare som är beroende av sitt författarskap är endast beroende av skrivandet. Inte alls vad han har skrivit. Det han skrivit är bara ett hån mot vem han är idag. Likt bucklorna i hyllan är ett hån för den pensionerade tennisspelaren, som i sin prakt och sin glans endast säger en sak: ’då var då men nu är nu och det var längesen nu. Men titta vad som har hänt med mig idag.’ Jag läser aldrig vad jag har skrivit.


12 april

Att ha hjärtmask, det vill säga maskar som kryper runt och frodas i hjärtat. Att ätas upp inifrån och ut. Att multna bort. Att ruttna. Att kunna plocka bort sina tår en i sänder, som om det var vissna löv på ett träd. Att dra ut larver från ögat. Att dra ut sniglar från öronen. Att titta sig i spegeln och upptäcka att i näsan har två små möss byggt bo. Avföringen beståendes av ormar. I naveln svärmar likmaskar. Under naglarna svärmar skalbaggar. Att hosta upp bananflugor. Under överläppen där leva så många myror att man inte ens hunnit döpa dom vid namn. Från gommen där hänga fjärilspuppor. Under tungan där lägga spindlarna sina ägg och tänderna täckta av spindelnät. I håret där kryllar det av maskar som sticker ut sina huvuden från maskhål gröpta ur i hårbottnen. Har ni någon gång haft känslan att ni är en levande Noahs Ark utan något land i sikte att lägga till vid? När jag dör ska jag bli mat åt maskarna och skalbaggarna. Det är den enda mening med livet jag kan se. Jag tror inte det finns någon annan mening. Maskarnas kroppar äts upp av skalbaggar. Skalbaggars kroppar äts upp av myrorna. Myrornas kroppar äts upp av myggorna och myggorna slagandes ihjäl av människor som inte vill dela med sig ens en enda droppe blod.


13 april

Jag tror inte på mord. Jag tror inte att någon på riktigt kan döda någon. Jag tror att när någon dödar någon så dödar han någonting i fantasin. Någonting som är så litet men ändå så stort att det får plats i hans egna hjärna men ändå inte kommer ut därifrån. Som ett barn vänder upp och ner på sparbössan för att få ut det sista myntet men efter att hållit på ett tag, tröttnar, och hämtar farsans hammare. Jag tror att det är så. Jag tror att den som dödar någon dödar någonting som är litet nog att få plats i hans egna spegelbild men stort nog att skymma honom själv. Så att han i spegeln bara ser ett monster. Jag tror att när någon dödar någon så dör han lite själv. Jag tror inte att man ska straffa honom i verkligheten för att ha dödat någon. Jag tror inte på sånt. Jag tror inte på verklighetens straff. Jag tror att det är överdrivet och missvisande. Jag tror att han som dödar någon straffar sig. Jag tror att fantasin har straffat honom. Jag tror att när någon dödar någon så dödar han någon i fantasin och jag tror att fantasin har moral nog att straffa honom där. Jag tror att spegeln straffar honom. Jag tror att när han nästa gång ställer sig framför spegeln inser att monstret inte var något monster men att det var han som stod där. Jag tror att det var fantasin han såg. Jag tror att varje mord också är ett slags självmord. Jag tror inte folk dödar andra folk. Jag tror att det enda som folk dödar är monster. Täljda i fantasin och täljda så bra att dom framträder som verkliga föremål. Jag tror att det enda farliga är när fantasin blir det verkliga. Jag tror att det enda vackra är fantasin och jag tror endast verkligheten är vacker när den framträder på sådant vis att den måste ha skapats i fantasin eller då vi behöver ha hjälp av fantasin för att avgöra om den är verklig eller inte. Jag tror att jag tycker att det är vackert att döda. Jag tror att allt det vackra är döden. Men jag tror inte att fantasin är död. Jag tror att verkligheten är död. Jag tror att människor dödar för att dom tror att det är verkligheten som lever och att det är fantasin som är död. Jag tror att döda är att leva och jag tror vi lever endast genom att döda. Jag tror att vi lever i fantasin. Jag tror att dom som lever i verkligheten är döda och därför inte kan dödas. Jag tror inte på mord. Jag tror inte på döden. Jag tror bara på döden när den tror på mig. Jag tror inte på fantasin. Jag tror bara på fantasin när jag inte är där. Jag tror på verkligheten när jag är i fantasin. Jag tror inte på verkligheten när jag är där. Jag tror inte på mord.


14 april

Vi kan endast förklara verkligheten med hjälp av fantasin. Att förklara hur någonting verkligt ser ut går inte om vi inte liknar den vid någonting. Att säga att min duk ser ut som den ser ut, går inte. Det hade inte varit en förklaring, men endast ett trivialt påstående. Men kan vi endast förklara fantasin med hjälp av verkligheten? Nej. Men, vi kan förklara fantasin genom att använda oss av verkligheten. Jag känner mig som att det är olja som faller över mitt huvud. Det är ett sådant exempel. Så för att förklara någonting måste vi använda oss av fantasin och för att förklara fantasin använder vi oss av verkligheten. Jag vet inte vad det säger. Men jag vet vad jag vill komma till. Jag vill komma till att fantasin är en förutsättning för att vi ska förklara saker. Jag vet dock inte om fantasins enda syfte är att förklara saker eller om förklaringarnas enda syfte är fantasin. Nej, så kan det inte vara. Syftet med att förklara saker är att förklara verkligheten. Men vad kom först? Förmågan att förklara saker eller fantasin? Fantasin kom först eftersom fantasin är en förutsättning för att vi ska kunna förklara saker. Så jag undrar vad fantasin gjorde innan folk började använda den för att förklara saker. Den kanske var så outvecklad att den endast kunde förklara saker. Den kanske inte föddes som ett tomt ägg redo att fyllas av människans drömmar. Den kanske växte fram likt en ballong och först efter att sakerna vi förklarat blivit så komplicerade att även mer abstrakta liknelser krävdes så började vi också drömma. Det verkar nästan så. Det verkar som att fantasin tillkom för vårat behov att förklara saker såg sådana ut. Ändå det paradoxala: att fantasin har blivit så stor att vi idag inte kan förklara den. Som om vi sprungit vilse i fantasin och hur, i våra försök att förklara fantasin, blandar in verkligheten. Vi blandar in och blandar ihop verkligheten och hur detta upplandade leder till galenskap. Den mänskliga galenskapen. Galna är dom som blandar ihop verkligheten med drömmarna så att dom till slut inte kan urskilja vad som är vad. Som om dom hänger ner som puppor hängandes från himlavalvet, hängandes mellan drömmarna och verkligheten. Som om vi alla hänger så och som om vi alla egentligen är galna. Som om vi är vilsna i en för stor värld. Dragandes på för stora drömmar. Det är inte fantasins fel. Det är verklighetens fel! Det är i verkligheten vi söker efter förklaringar. Det är förklaringarna som gör att vi söker oss till fantasin och väl där glömmer bort vad vi söker efter. Vi tappar bort oss i fantasin. Galenskapen har således två skepnader och tar sig två former: dom som tror att allting är verkligt och dom som tror att allting är fantasi. Dom som ingenting kan förklara och dom som kan förklara allting om ingenting eftersom dom inte kan använda sig av verkligheten. Dom ena kallar vi för dumma. Dom andra kallar vi för drömmare. Först var vi alla dumma, sen kom fantasin in i bilden och i framtiden kommer vi alla vara drömmare. Det går åt det hållet. Fantasin är vårt svarta hål. Vi söker oss dit för att det verkar vackrare där. Men allting är vackert på håll. Det enda som är vackert är det som är vackert på håll. Som solnedgången. Den är vacker för att vi inte kan fånga den. Men tänk att vara där. Vi söker oss till fantasin för att vi lever i verkligheten. Vi söker oss till fantasin för att vi tycker att det är vackert där. Vi går vilse och sväljs av fantasin för att vi anser att vi fortfarande är i verkligheten och för att vi vill söka oss längre bort ändå. Verkligheten är roten till all galenskap. Inte verkligheten i sig, men tron på den. Vi tror bara på sakerna vi inte vet. Verkligheten är det vi vet och allt vi vet är verkligt. Man kan inte tro att man vet och man kan inte veta att man tror. Att veta att man tror på gud är att veta att man vet att gud finns. Vi kan inte tro på verkligheten. Det är därför inte tron på verkligheten som är roten till all galenskap. Det är övertygelsen om att vi vet att vi är i verkligheten som är roten till all galenskap. Vetskapen är roten till all galenskap. Vetskapen har alltid fel. Vetskapen är det som ter sig så verkligt för oss att vi inte ens kan tro på det. Vi kan bara veta. Inför oss själva är vi alltid verkliga. Vi vet alltid att vi är oss själva. Även i fantasin vet vi att vi är oss själva. Därför verkligheten och därför vetskapen att vi är i verkligheten och därför fortsätter vi söka efter fantasin. Till slut tappar vi bort oss. Till slut blir vi galna och galna är dom som vet allting dom ser oavsett om det är stenar eller om det är drömmar. Galna är dom som bara ser verkligheten. Galna är dom som antingen ser verkligheten som om den var verklig eller fantasin som om den var verklig. Vi är alla galna. Det handlar bara om vi tror att vi är det eller inte tror att vi är det. Dom galna vet inte att dom är det. Dom normala vet att dom är det. Dom normala är också galna. Vi är alla galna. Alla vi är galna.


15 april

Jag känner mig lika ensam som pojken som sade lonely men folket trodde att han sade laundry och visade honom vägen till tvättstugan. Där satt han sen och jag vet inte vad han tänkte på.


16 april

Den enda skillnaden från att vara 12 år och 22 år är att jag som liten var någon slags manifestation för epitetet ”ursäkta för att jag finns”. Nu är jag någon slags manifestation för epitetet ”ursäkta för att jag inte finns”.


17 april

Dagens fotografier: för mycket symbolik. För mycket kontraster. Soldater med vapen fotograferade bredvid barn med rosor. Som om fotograferna har glömt att dom största kontrasten finns mellan honom själv och det han fotar på. Som om fotografen har glömt bort sig själv.


18 april

Jag älskar att skriva och jag bryr mig inte om varför. Jag älskar att skriva. Jag älskar hur pennan ligger i min hand. Jag älskar att se orden falla ner på pappret som om dom hörde hemma där, som om dom äntligen kommit hem, som dom ler åt mig och säger: tack, för att du lät oss komma hem. Jag älskar att skriva. Jag hoppas att ska skriva tills jag dör. Jag hoppas att jag lever länge. Livet är för kort för alla berättelser och tankar jag har i huvudet och väntar på att få skrivas ner. Jag hoppas att döden är ett nytt liv med en ny penna, som när man byter blad och börjar om på nytt. Jag ska skriva tills jag dör. Jag ska dö med pennan i handen och jag ska begravas med pennan vid sidan om, som make och fru. Jag är skapt för att skriva. Orden är skapta för att skrivas ner åt mig. Mina ord. Mina ord. Kyss mig!


19 april

Alla människor är tråkiga. Alla människor tråkar ut mig. Det enda som inte tråkar ut mig är min spegelbild och den tråkar inte ut mig av en enda anledning: därför att mannen på andra sidan ser så uttr