Bussen skramlade och skakade som en gammal trasig tvättmaskin. Lina stirrade tomt framför sig medan hon nervöst trummade med fingrarna mot den immiga rutan. Förbannade bussar att alltid vara sena så fort det kom lite snö! Stackars Jonte skulle få sitta och vänta. Fast det kunde han ju gott få göra. Lina blev lite irriterad när hon tänkte på honom. Han var så himla angelägen hela tiden, var på henne som ett plåster. Hela tiden ville han träffa henne. Vad skulle andra tycka? Hon måste ju få behålla lite coolhet, lite oberoende, fattade han inte det? Men å andra sidan fanns det ju ingenting som kändes så bra som när de var tillsammans, bara hon och Jonte. Ingen förstod henne som han gjorde. Fast han var ju inte precis världens läckraste kille. Men ändå. Han var hennes Jonte.

Jonte fixerade stearinljuset med blicken och suckade. Lina. Han kunde se henne framför sig, dansande i lågan, med det bruna håret slängande kring axlarna. Han mindes hur de hade träffats första gången, då för exakt två år, sju månader och elva dagar sedan. Hon hade kommit springande genom korridoren, med kappan flaxande som Draculas mantel, och som en stormvind hade hon kastat sig in i aulan och in i hans liv. Jonte fingrade på duken och prövade ord i tanken. Lina, jag har något att berätta för dig. Nej, det lät för mesigt. Lina, jag älskar dig, du betyder allt för mig, så… Nej! Åh, hur skulle han säga det?

Hur länge hade de varit tillsammans nu? Tre år, ungefär, tänkte Lina. Var inte det alldeles för lång tid för ett normalt förhållande? Var det inte bara trettioplussare med radhus och barn som höll ihop så länge, inte unga blivande jurister med studentkorridor och rabattkort på gymmet? Borde inte sådana som hon strula runt med en massa killar, var det inte det som förväntades av henne? Ja, hon borde verkligen göra slut med Jonte. Få ihop det med någon annan, lite snyggare, kille. Sebbe, från franskakursen, till exempel. Han hade visat lite intresse för henne, och han var ju faktiskt cool. Väldigt arrogant och självgod i och för sig, men ändå attraktiv. Det skulle vara många som blev avundsjuka på henne om hon och Sebbe blev ett par. Fast egentligen var ju Sebbe en riktig skitstövel.

Jonte tittade diskret på klockan. Fem över halv åtta. De hade ju faktiskt sagt att de skulle träffas klockan sju. Var höll Lina hus någonstans? Varför ringde hon inte om hon var försenad? Ja, ja, tänkte han, den som väntar på något gott… Men vad skulle han säga? Den lilla blå sammetsasken brände i fickan. När han blundade såg han sin flickväns hand innanför ögonlocken, hur hennes långa fingrar skulle skälva till när han trädde på ringen. Det fanns ingen som hon.

Äntligen stannade bussen på hållplatsen. Kappan, som precis hade torkat, blev genast blöt igen när Lina steg ut i snöfallet. Trottoaren var ett enda kaos av grå, slaskig sörja, och hon drog huttrande kapuschongen över huvudet. Lina gick med korta, snabba steg för att inte halka. Snart skulle hon vara framme. Det skulle nog bli kul i alla fall. Jonte var ändå världens gulligaste. Nu såg hon restaurangens skylt en bit längre fram på gatan. Det var ett flott ställe han hade valt.

Jonte hörde hur dörren öppnades. Han fick verkligen stålsätta sig för att inte vända sig om med ett stort leende. Han försökte samla tankarna, men hjärtat bultade som ett lokomotiv. Han fick nästan panik. Nu kom sanningens minut. Tänk om hon sa nej!

Lina drog av sig luvan och tittade på Jontes rygg borta vid fönsterbordet. När hon såg hans vilda kalufs föll allt på plats. Hur hade hon ens kunnat fundera på någon annan? Varför i hela världen skulle hon bry sig om vad andra tyckte var ”rätt”? Hon gick och satte sig mittemot honom. Ögonblicket var magiskt.

- Lina, sa Jonte enkelt.
- Älskade Jonte, sa hon, förlåt att jag är sen.