Det finns ett ställer ditt jag vill åka när det är tid för det.

Mitt eget Nangijala.

Det är en plats troligen långt här ifrån men känns ändå som hemma. Jag vet inte hur man tar sig dit och på något konstig sätt kan jag sakna det fast jag aldrig varit där.

Det är blått.

Jag ser att mina vänner är där när det är tid för välkomstfest. Det är enkelt dukat men fint för mig. De välkomnar mig som om vi inte setts på hundra år med det var ju igår? Jag tror inte här finns pengar eller lyx. Man mäter nog lycka, framgång och vänskap på ett annat sätt.

Eller?

Man jämför sig nog inte så med lyx, eller så jämför man sig inte alls. Jag tror man duger nog som man är. Det känns som om alla vet vem man är som om alla känner en i en nära relation.

Konstigt!

Jag har sett stranden i en dröm. Den badade i ett stjärnskimrande blålila lyckoljus. Alla dimmentioner fanns där på en gång och skapade ett färgrikt skimmer runt min hand när jag sträckte den mot himlen.

Så vackert!

Allt som jag ser där bara glittrar, havet, himlen, stranden och allas ögon.
Det bara lyser som om man tittade på det genom lätt frostat glas.

Fantastiskt.

Himlen spelar hela tiden upp stjärnfall på stjärnfall.

 Kors och tvärs.

Men de glimmar inte bara, utan går över hela himlavalvet som vita kritsträck innan de glider ner bakom horisonten.

Det är nog fler än jag som har sitt Nangijala här.