Min trasiga converse
är inte längre
blå
utan
bruna
nersmutsade av
syrahaltigt
regnvatten
och jag undrar om
skor kan känna känslor
eller bara fötter och
fotsvett

Tänk om bruset från
havet
egentligen är
1000 miljoner
vattendroppars livrädda
skrik
( tanken på en solnedgång
vid havet
är inte lika romantisk
om man tänker som jag )
och när dom krossas
slås sönder
återskapas dom
av bitarna från
alla andra livrädda små
borttappade vattendroppar
för att återigen
krossas
mot kanten på
det livet
vi lever på
som nästan hälften av oss
inte vill ha
utan någon riktigt bra förklaring
för varför
så vi säger att det är
synd om oss
och ger oss själva ärr
för att undvika frågan
om det är bättre att dö
än att leva

( undrar vem som är
olyckligast
hon som har allt
eller hon som har
inget )

Om man har allt
är det inte längre
värt att leva
för du har inget mer att
sträva efter
( ditt sökande är slut
sätt ner skorna
ta av dig jackan
och låt känslan
av meningslöshet
bära dig bort )
Men om man inte har
någonting
har man inget att
utgå från
du har ingen början
och inget
slut
( vad är värst
att aldrig börja eller
att aldrig ta slut ? )

Jag vet inte längre
om det är värt besväret
att tro
att lyssna när solen sjunger
och att känna när
fåglarna lyser
när allt bara kommer ta slut
det är nog så att
det inte finns någon början
bara ett slut
(och med det har jag löst gåtan
som förbryllat forskare
över hela världen
i flera hundra år )

Mina skor har nu
frätt ner till nästan
ingenting
och jag undrar för sista gången
vem som är den
ensammaste vattendroppen
i världen
den som är
omgiven av en ocean
eller den som
faller från
himlen